Musik: Intervju med Fadal Dey (Reggaeartist) ”Kärleken är min religion”

Nu behöver det inte längre bekräftas. Abidjan är reggaens tredje stad efter London och Kingston. Den jamaicanska musikstilen blev snabbt upptagen i Elfenbenskusten genom Alpha Blondy på 80-talet, och man fick se influenserna utvecklas av flera sångare såsom Lucky Dube, Tiken Jah Fakoly, Ismael Isaak och … Fadal Dey. Och då är vi framme vid hans namn. Det är ingen slump att just hans namn figurerar tillsammans med några av världens största reggaeartister. Han är själv en stor artist genom sin musik, sin röst, sitt budskap och sin naturlighet. Utan att göra dåliga covers av sina föregångare har han hunnit skapa sin egen stil genom åren för att slutligen bli accepterad av alla som gillar reggaemusik. Och den största charmen med denne artist är den känsla av lugn och kärlek han låter oss smaka på när han blandar förtrolighet med egenhet. Vare sig man talar med honom om politik eller om att tillhöra något parti föredrar han att prisa kärleken över allt annat. Det är en ren och sann reggaeartist som kräver respekt. Fadal Dey är i Paris för att spela in sitt nya album ”Mea Culpa”och anförtror sig åt oss. Man måste bara höra vad en sådan artist har på hjärtat.

Låt oss börja med utgivningen av ditt nya album.
Först hej till alla läsare av 100pour100 culture. För ögonblicket har vi inte något exakt datum när albumet släpps, men en sak är säker: det blir under de närmaste tre månaderna.

Du har släppt tre album hittills. Det första släpptes 1997 med titelspåret ”Gouvernement chauve souris” och blev en stor publiksuccé. Det andra ”Jahso” kom 1999 och det tredje ”Méditation” släpptes 2003. Huir förklarar du att det är så långt mellan de tre albumen? Saknade du inspiration eller krävs det mycket tid för att göra något intressant?
Jag måste säga att 1997 hade jag aldrig tidigare släppt någon skiva. Det var första gången för mig och jag tackar gud för att det fungerade så bra. Jag gjorde flera turnéer i Östafrika och albumet fortsatte att slå hos publiken. Jag var tvungen att vänta ända till 1999 med att ge ut mitt andra album producerat av Mande Roots Production. Vi hade knappt börjat göra PR för det albumet när statskuppen i Elfenbenskusten ägde rum. Och år 2000 när de bizarra valen hölls och upproren bröt ut blev alla socialgrupper och även vi artister mycket berörda av krisen. Man får inte heller glömma piratkopieringen, vilken förvärrade saker och ting. Jag var för övrigt inte ensam om att låta det gå en tid innan jag släppte något album. Det fanns många andra artister som var i samma situation som jag.

Låt oss gå tillbaka lite grand till början av din karriär. Du började som väldigt ung artist i en skola nära staden Odienné i en teatergrupp.
Ja, det stämmer. Det var i Tiémé 30 kilometer från Odienné. Där fanns en teatergrupp där jag hade ganska många roller och de gav faktiskt alla roller som innehöll sång till mig. Jag tolkade regelbundet artister såsom Longah Francois och Ernesto Djédjé. De ansvariga tyckte att jag var bäst lämpad för sådana roller.

Vad var det då som gjorde att du bestämde dig för att hålla på med reggae?
Det började med Bob Marleys död. Vi var fortfarande små 1981 när Bob lämnade oss. Jag blev mycket påverkad. Det var som om jag kände den där mannen, som om han var en familjemedlem eller en vän. Så jag började lyssna på hans musik, utan att förstå engelska, och musiken tilltalade mig mycket. Det andra steget tog jag när Alpha Blondy slog igenom och på så sätt fyllde tomrummet efter Bob Marley 1982. Dessutom sjöng han på dioula, baoulé och till och med franska. Jag var mycket imponerad av denne artist och jag sade till mig själv att om han sjunger så kan jag också göra det. Det är väl i stort det som styrt mig.

Du har genom dina sånger deltagit i flera kampanjer i kampen mot AIDS och du släppte singeln ”Ne l’abandonne pas” för att prata om de HIV-positiva. Du är olikt dina föregångare mer engagerad i kampen mot vissa sjukdomar än i politik.
Jag måste först säga att reggaemusik alltid har varit engagerande. Bob Marley försörjde nästan 5000 om dagen med pengar från sina konserter. Reggaeartisten står väldigt nära de fattiga och tvekar inte att dela med sig av det han har. För att återgå till din fråga skulle jag säga att jag har varit en av de mest politiskt engagerade artisterna. Kom ihåg min sång ”Gouvernement chauve souris” där jag sa: ”när folket inte behöver dig längre, gå i frid och behåll din värdighet”. Denna sång lät sig inte spelas i Elfenbenskusten. Inte heller albumet ”Jahsso” under konflikten 1995. Det kostade vad det kostade med döda bouléer i Gagnoa och flyktingar i läger. Ingen artist höjde lillfingret för att fördöma det. Jag var den ende som förvarnade och sa: se upp – konflikt i Öster. Ingen lyssnade på mig.

För att i stället tala om mitt engagemang i kampen mot AIDS kan jag säga att när AIDS dök upp i Elfenbenskusten var det många som inte trodde på det. Vissa berättade till och med att det var en sjukdom för vita. Ingenting gjordes från regeringen för att göra folk medvetna om sjukdomen. En minister under Houphouet deklarerade till och med att AIDS inte existerade. Denna brist på verklighetsförankring har fört oss dit där vi är idag med miljoner HIV-positiva i Elfenbenskusten. Så vad kan man göra? Borde vi förkasta dem? Hata dem? De är våra bröder, våra föräldrar, våra vänner. Mitt album ” Ne l’abandonne pas” distribuerades gratis i 150 länder med stöd från världsfonden för kampen mot AIDS. Jag gav mitt hjärta när jag gjorde det och jag ville få med mig folk så att de blev medvetna. Vissa tyckte att det var samma sak att leva med en HIV-positiv som att vara förgiftad. Man såg ner på dem i Elfenbenskusten. Idag har jag många vänner som är HIV-positiva. Vi ses regelbundet och vissa vill till och med uppvakta mig (han brister ut i skratt). Skämt åsido, jag vill bara säga att man inte ska avvisa dem och att man måste acceptera dem. Sången har alltså fört oss närmare varandra och jag tror helt ärligt att synen på dem här i Elfenbenskusten har ändrats.

Låt oss återgå till ditt kommande album ”Mea culpa”. Vad kan man förvänta sig denna gång?
Jag bestämde mig för att fortsätta på samma spår som tidigare men denna gång måste jag precisera att jag slår till mycket hårt. Det är ett album som innehåller 16 titlar och ni kommer inte att känna igen mig. Vissa har till och med sagt åt mig att inte återvända till landet med ett sådant album för att då löper jag risker … Nej då, vi har väl ändå inte mördare vid makten. Åsiktsfriheten finns i vår konstitution. En artist är en medvetandegörare och det handlar inte om att vara oförskämd eller att förolämpa ledarna utan bara att konfrontera vissa personer med uppenbara realiteter. Albumet heter ”Mea culpa” för att det i 9 av 10 afrikanska länder idag är någon form av uppror. Alla dessa politiska ledare tar aldrig ärligt på sig någon skuld. Följ Nelson Mandelas exempel. Han bad att man skulle förlåta de vita för det de gjort. Han var väl medveten om att det inte tjänade något till att hämnas. Varför skyller vi alltid på andra i stället för att ifrågasätta oss själva? Mina ledord är kärlek och fred. Man kan faktiskt inte åstadkomma något i denna värld utan dessa två egenskaper. Jag får ofta frågan i tv-program om vilket politiskt parti eller vilken ledare jag stödjer. Men vi är inte på någon fotbollsmatch där man håller på ett lag. Ger man sitt stöd till rebellerna är det att orsaka våld. Detsamma gäller om man ger sitt stöd åt lojalisterna – att stödja dem är att driva på dem att döda ännu fler. Jag har tydligt sagt att jag varken stödjer rebellerna eller lojalisterna när det handlar om att döda. Jag stödjer ett folk som gråter och inte olika politiska partier.

Hur är då din relation till andra reggaeartister som vi vet öppet uttalar sig för olika grupper i denna konflikt?
Det är inga problem. Till exempel träffade jag Tiken Jah nyligen och han hjälpte mig när jag skulle registrera mig här i Pablo Uwas studio i Frankrike. Ismael Isaak talar jag med i telefonen regelbundet, jag deltog i FESTAAAR för Alpha Blondys storebror senast och Serge Kassy retas jag med hela tiden när vi träffas. Var och en har sina åsikter vilka jag repekterar. Jag är patriot men jag är ingen speciell och ingen kan ta ifrån mig det. Jag har haft en konsert i Odienné med fler än 25000 åskådare på stadion. Det är ett stadion som varken PDCI, FPI eller RDR fyller. Det tycker jag talar för sig självt – jag står över partipolitiken. Om någon ska uppvakta någon så är det snarare de som ska uppvakta mig och jag är ändå inte beredd att följa dem.

Låt oss tala om din framgång. Man kan mäta din framgång i hemlandet och i grannländerna men du kämpar för att göra en internationell karriär som Tiken Jah eller Alpha Blondy.
Jag håller helt med dig. Men jag har alltid tidigare spelat in mina skivor i Elfenbenskusten och den här gången spelar jag in i Franskrike. Sakta men säkert tar jag mig in här. Jag har ingen agent här i Europa. Jag har många vänner som ringer och frågar om jag vill spela på tillställningar i afrikansk miljö med gage på 300000 francs cfa (ungefär 500 euro). Men om vi ska vara realistiska så kan jag spela för gage på en miljon i Korhogo eller Touleupleu och om jag måste flyga hit för att spela för 300000 … Eller låt oss lägga pengarna åt sidan, jag tror att man behöver en agent i den här miljön. Jag har ingen sådan och jag tror att det är ett av de största problemen med min internationella karriär.

Hur gör man om

man vill kontakta dig då?
Det är mycket enkelt. Jag har en site på Internet: www.fadaldey.com. Alla mina kontaktuppgifter finns där. Jag har min egen grupp som heter Mandé Roots. Vi spelar bara live. Jag har en stor hängiven publik. Jag är alltså öppen för diskussion med alla som skulle vilja arbeta med mig.

För att avslutningsvis kort återkomma till ditt senaste album. När släpps det?
Alltså, detta album innehåller 16 låtar, till exempel ”les prisonniers de la guerre”, ”mea culpa”, ”mon capitaine”, ”Reconstruisons le pays” och många andra. Vi är fortfarande i förberedelsefasen men inom de närmaste tre månaderna borde det finnas på marknaden. I teorin alltså i september.

Ett sista ord …
Först vill jag tacka dig och 100pour100 culture. Tack för det arbete ni gör för afrikansk kultur. Det är en tidning som jag läser regelbundet på nätet. Detta är min första internationella intervju och jag är mycket glad för den. När jag senast spelades på radio Africa no1 fick jag många samtal från fans som undrade när nästa skiva skulle komma. Jag vill säga tack för all kärlek ni ger mig. Tack också till Gud utan vilken jag inte skulle vara någon.