Ma Bat Goup Ly Dumas. « Katoucha var både tillgänglig och generös, kvalitéer som är sällan vanliga hos kända personer »

Trofast mot mina föresatser fattar jag min penna för att ge våra läsare ett annat exempel av en kvinna som förkroppsligar Afrika genom sina traditioner och sina kulturella och ädla värden.

Kaffefärgad hud, elfenbensfärgat leende, före detta korgbollsspelare, hennes långa ben och eleganta hållning, född prinsessa, maka, mor och mormor – hon heter Ma Bat Goup Ly Dumas.

Ma Bat Goup Ly Dumas har många strängar på sin lyra, det gör journalisten rådvill: modeskapare; president för en stiftelse som bär hennes fars namn; samlare av afrikanska föremål och konstverk.

Ma Bat Goup som modeskapare. Det finns en uppsjö av modetidningar och en mängd TV-program som har ägnat henne uppmärksamhet. Och det har gjort hennes firmamärke ”Ly Dumas” har blivit vida känt. Speciellt bör jag då nämna att hon har varit den första att skapa kollektioner där hon utnyttjar såväl nobla afrikanska textilier (haute-couture) som textilier från de ledande modehusen. På så vis har hon lyckats att bevisa att de afrikanska tygerna kan väl hävda sig med de allra bästa.

Varje gång hon anser hon har uppfyllt en uppgift, betraktar hon den som helt färdig och avslutad. Hon ser inte bakåt, istället koncentrerar hon sig på någon ny uppgift, t.ex. en annan konstnärlig hobby.

Exceptionellt nog har hon gått tillbaka i tiden, och det för att hedra två oförglömliga personligheter i den här fina och speciella miljön som de stora modehusen i Paris erbjuder, och det är modeskaparen Chris Seydou och modellen Katoucha, som var en aktiv motståndare till kvinnors omskärelse.

Kan ni berätta hur ni kom att intressera er för Haute-couture?
Det var av verklig passion för min barndoms kungliga tyg, av kärlek till den afrikanska kontinentens kultur. Det var en dag under ett besök i ett Parismuseum. Jag kommer väl ihåg min bestörtning och min revolt när jag upptäckte att de försökte dölja hundratals av afrikanska tyg i lådor. Det var som om de ville sudda ut värdefulla spår av vår historia eftersom tecknen som framställdes i dessa tyg konstituerar en verklig skrift.

I likhet med sagors fe, har ni önskat väcka dem från deras sekelgamla sömnighet.
Mabatgoup svarar med ett elfenbenfärgat gillande småleende som smickrar och det «smälter» den journalist jag är: Ni har förstått mig helt och hållet.

Tack…Har ni studerat stil eller modelism i en skola ?
Nej, bortsett från min passion och min vilja, jag är en autodidakt. Därför har jag skapat en grupp av yrkesmänniskor: stylister, modedesigner, symaskinsömmerskor och syflickor. Och förstås, Zoeka, som är klok och intelligent, och som känner Afrikas historia. Hon brukade resa tvärs över hela kontinenten, från Senegal till Etiopien, för att lära sig dechiffrera tecken och symboler i olika tyger. Hon kan berätta bättre än jag eftersom som jag sa, jag är en autodidakt. Professor Youssof Tata Tissé från Mali hjälpte oss också att dechiffrera tecken… Emellertid kan jag säga att jag har alltid tyckt om att rita.

Det är sant att Ma Bat Goup var tidigt känd som porslinsdesigner. Jag kommer väl ihåg en porslinstallrik som hon skapade speciellt för Yannick Noah, som en present efter det han vann Roland Garros tennismästerskap i Paris 1983. Hon hade ritat en blå-vit-röd emu!

i stort sätt, är det materialet och färgen som dikterar mina kreationer. Just det, jag går från materia till skapelsen. Jag är oerhört känslig för materialet och färgen.

Är det för att fånga tygets själ?
Ni förstår snabbt… Med hänsyn till att hantverkstextilier är så specifika, och med tanke på den skrift som jag ville visa, har jag ofta arbetat med formgivning. Även medan jag arbetade med min stylist, fungerade jag ändå som formgivaren. Det, för att inte skada ”spåret”. Till exempel, låt oss ta ett stycke av ndoptyg*, eller *bogolantyg. Först med mina medarbetare, dechiffrerar vi meningen av de tecknen som finns på tyget; sen, för att inte skada dessa tecken under klippning, placerar vi försiktigt tyget på en mannekäng, tygets form och mannekängens siluett ger mig en idé om hur jag ska skapa klänningen. På samma sätt har jag arbetat med Kongos Kasaisammet och Kouba ”appliqués”, Etiopiska bomullsslöjor eller Senegals Rabal. Jag måste säga att våra första kollektioner var skapade av antikt material (från vår samling), och dessa hade ett inneboende värde. Det var en premiär eftersom under 1990-talet, det var en utmaning att uppskatta värdet av dessa nya material till modevärlden, dvs, modeskapare, journalister, och kunder. Vissa tyckte att de var för allmogen, eller för brokiga för att accepteras. Der är gripande, när man tänker att kasaisammet var mycket äldre än den kända Gobelinsfabriken. Utöver klädesplagg gällde det inte bara om att lära känna dem som produkter av afrikanska hantverkares urminnes kunnande, men också om material som har en myckenhet av estetiskt och kulturellt innehåll. Här vill jag hedra Chris Seydou. Det var en person som jag träffade och beundrade och som jag nu tar tillfället i akt att hedra hans minne. Jag gläder mig att det finns ett pris som bär hans namn: Chris Seydous Pris. Chris, tillskärarmagikern, det var inte av en slump som han kallades mannen med det gyllene fingret. Han hade arbetat med den stora modeskaparen, den legendariska Yves Saint Laurent, innan han startade sin egen modefirma. Det var förresten hos Chris som jag för första gången såg en superb bogolan klänning’; det var den enda modellen i bogolantyg av hans hela kollektion. Jag kan berätta en anekdot om den: Jag ville till varje pris köpa detta unika and vackra stycke, men tyvärr hade Chris redan reserverat den för en annan kund. Den där klänningen hade satt igång min skapares instinkt eftersom när jag frågade Chris varför hade han skapat bara en klänning av detta tyg. Han svarade att det är gränsen för vad som kunde kallas hantverksmässighet. Vad som var en gräns för Chris, blev en styrka för mig. Med andra ord, att göra « haute-couture » med afrikanska handverkstyger.

Och Katoucha ?
Redan från om med min första kollektion på Dapper museet i Paris, hade Katoucha tackat ja till min erbjudande att bära mina klänningar. Det var så mycket mer viktigt som hon var Yves Saint-Laurents musa. Hon lockades av mina klänningar, men också av den här premiären att visa afrikanska textilier. Vad var toppen, var att många afrikaner hade drömt om det och jag hade förverkligat det – det att ge visibilitet till dessa hantverk. Hennes död drabbade mig hårt. Katoucha var både tillgänglig och generös, kvalitéer som är sällan vanliga hos kända personer. Jag hedrar också den vackra och intelligenta afrikanska kvinna som kämpade mot seden av kvinnors omskärelse.

Vi slutar vår intervju med detta dubbla hedranden av Ma Bat Goup Ly Dumas till vår Afrikas två stora namn.

*Ndop : kungligt hantverkstyg från Kameruns Grassland.
**Bogolan. Jordfärgat hantverkstyg från Mali.