Kitimbwa Sabuni « Till mina medmänniskor i Afrika vill jag säga att de slänger av sig oket som nationalismen utgör. Det är inte ett afrikanskt koncept.»

Kitimbwa Sabuni behövs inte längre presenteras för svenskarna. Genom sin kamp mot rasism och diskriminering leder han aktiviteter för att öka den reella integrationen för afrosvenskarna i Sverige. Detta arbete gör han genom AFROSVENSKARNAS RIKSFÖRBUND. Han har haft vänligheten att svara på våra frågor!

Hur kan man bäst beskriva dig?
Kitimbwa Sabuni är en av fem syskon snart 30 år och arbetar med att säkerställa afrosvenskars lika rättigheter och möjligheter i Sverige.

Kan du berätta för oss om denna förening och dess mål?
Afrosvenskarnas riksförbund är en humanitär, kulturell och ideell organisation. Förbundet, som är partipolitiskt och religiöst obundet, bildades 1990 och består idag av sex regionala avdelningar i Malmö, Göteborg, Örebro, Stockholm, Sundsvall och Umeå.

Förbundets huvudsakliga uppgifter är att verka och arbeta för integration och skapa en meningsfull tillvaro för de över 50 000 invandrare med afrikanskt ursprung som idag är bosatta i Sverige.

Har du känslan av att saker utveklas i positiv riktning vad gäller afrikaners integration i det svenska samhället?
För mig är detta en fråga om social sammanhållning, även om det i Sverige har kommit att kallas integration när man talar om personer med utländsk bakgrund i relation till de här frågorna. Social sammanhållning uppnår man i samhällen där de sociala och ekonomiska klyftorna mellan människor inte springer iväg. Speciellt förödande är det om denna sociala och ekonomiska ojämlikhet rasialiseras som ett resultat av att rasismen i samhälle får utrymme att verka fritt. Det ser vi i Sverige idag där ekonomisk och social marginalisering korrelerar ganska starkt med färgen på din hud. Ju mörkare du är desto svårare får du. Då är det omöjligt att dölja orättvisan i samhällsordningen, det sociala kontraktet urholkas och vi får motsättningar. I Sverige ser vi just nu två utvecklingar. Den ena är att klyftorna mellan etniska svenskar och svenskar med invandrarbakgrund minskar som ett resultat av att invandrarnas barn är något mer framgångsrika i Sverige än sina föräldrar. Den andra är att motsättningarna ändå ökar som ett resultat av flera saker, t ex en förändrad mer invandrarfientlig retorik från politiker, 11 september, nyliberala idéers framfart, men framförallt att invandrarnas barn inte accepterar diskrimineringen som deras föräldrar stod ut med. De kräver likabehandling och sådana krav från de etniska minoriteterna anses som revolutionerande och hotfulla. Själv anser jag trots motsättningarna att det är en nödvändig och en positiv utveckling vi ser som är ett steg på vägen mot ett samhälle där dina rättigheter och möjligheter inte definieras av färgen på din hud. Men vi har långt kvar att gå.

Vad har föreningen för projekt på kort och lång sikt?
Allt vårt arbete är långsiktigt även om vi arbetar i projektform. Vårt antirasistiska arbete och det arbete som syftar till att lyfta fram afrikansk historia och t ex Sveriges inblandning slaveriet är långsiktiga satsningar. Vi har vårt arbete riktat mot skolor och ungdomar, vi har vårt arbete mot kvinnogrupper och numera arbetar vi speciellt med att integrera afrikaner med funktionshinder i föreningen. Även om projekten är tidsbegränsade är arbetet kontinuerligt och fortsätter i form av nya projekt.

Med alla de aktiviteter du håller på med i ett europeisk samhälle som Sverige, kan man tycka att du har integrerats väl. Hur har du lyckats?
Jag tror inte att det finns någon hemlighet som man kan dela med sig av. I så fall skulle ”integrationsproblemet” snart vara löst. Jag har nog en strukturalistisk samhällssyn. Att vi har ett samhälle där människors rättigheter och möjligheter begränsas av att de har svart hudfärg kommer att leda till att fler svarta personer hamnar i marginaliserade positioner än andra proportionellt sett. Detta förhindrar inte att några svarta lyckas etablera sig. Varför det går som det går för enskilda personer är däremot svårare att förklara men jag tror att det är en rad gynnsamma faktorer som samverkar varav endast en mindre del kan tillskrivas individen. Jag har stött på för många talangfulla människor som det gått illa för för att inbilla mig något annat.

Har du några idéer om hur de afrikanska länderna ska ta sig ur sin kris? Där råder ju nu mycket oroligheter som bidrar till massemigrationen mot Europa.
Det här är mycket svåra frågor. Det ligger nära till hands för mig som har studerat vilka effekter Europas inflytande haft på Afrika historiskt fram till våra dagar att säga något med det som utgångspunkt. Därför menar jag att man bör låta Afrika utvecklas efter eget gottfinnande precis som Europa gjorde, ingen sa till uropéerna att så här ska ni vara och så här ska ni göra, ändå vill man göra det till Afrika. Och det är ändå bara de välmenande krafterna. Sen har vi alla de utländska krafter som medvetet hjälper till att kasta Afrika ner i den djupaste avgrunden enbart av girighet och maktpolitiska skäl. Det finns nog inga väpnade konflikter i Afrika som inte har drivits på och underhållits av krafter som långt utanför Afrika och jag vill att man slutar med detta. Till mina medmänniskor i Afrika vill jag säga att de slänger av sig oket som nationalismen utgör. Det är inte ett afrikanskt koncept och initiativ som Afrikanska unionen som ju bryter med detta tror jag därför på sikt kan bli riktigt bra. Slaveriet och kolonialismen kunde bara genomföras eftersom afrikanerna var så oerhört splittrade. Låt oss bryta med den historien i vår tid.

För första gången är en ung afrikansk kvinna medlem i den svenska regeringen. Även om hon tillhör ett parti som slog ditt parti i valet, så undrar jag om du kan kommentera detta…
Min egen partipolitiska gärning är långt mer blygsam än integrationsministerns bör man börja med att konstatera. Men i min profession arbetar jag alltså med att driva afrosvenskars sak och jag tror att integrationsministerns tillträde gör enormt mycket för att stärka afrosvenskarnas ställning i samhället. Politiken är en enorm apparat där enskilda personer knappast kan göra så väldigt mycket sakpolitisk skillnad. Däremot har Nyamko Sabunis tillträde en enorm symbolisk betydelse för afrosvenskar och samhället i stort. Det kommer att påverka hur afrosvenskar och andra minoritetsgrupper ser på sig själva och hur de blir sedda på. Det kommer också att öppna dörrar som gör att fler från de etniska minoriteterna tar plats i politiken vilket på sikt leder till verklig sakpolitisk förändring som gagnar människor med utländsk bakgrund. Kanske vågar jag gå så långt som till att säga att det kommer att bli en fördel för vänstern eftersom klass och etnicitet sammanfaller så starkt som det ser ut just nu.