Ismaël Isaac: Jag slutar med musiken

Han har en av de bästa reggaerösterna på Elfenbenskusten men den blyga och tystlåtna Ismail Isaac förblir en artist som står i bakgrunden. Reggaesångaren förbereder sig för att signera skivor igen, efter sju års tystnad. Det är en comeback som kommer att följas av ett snabbt avsked, eftersom han planerar att gå i pension. Är det en kupp eller finns det en seriös baktanke? Ismail Isaac anförtror sig till oss utan omsvep.

Det är sju år sedan man hörde från dig. Har du saknat inspiration?
Det finns en enkel förklaring. Jag har behövt tid för att ändra på mitt arbetssätt. Dessutom sneglar jag mot den internationella marknaden. Det handlar inte om att jag saknar inspiration. Men eftersom jag vill slå mig in på den internationella marknaden vill jag producera något riktigt bra, så att jag lyckas med mitt mål. Nu känner jag mig beredd att ta mig an musikbranschen igen. För att lugna fansen kan jag säga att jag gör allt för att de ska bli nöjda i slutet av året.

Vad är det för speciellt med detta album i jämförelse med Black System?
Varje album har sin speciella färg och varje låt sitt speciella tema. Teman utvecklas med tiden. Sångerna som jag sjunger ligger i tiden. Det finns t.ex. en sång som heter Djamana i vilken jag ber Gud ge land till de som kämpar för sin egen lycka. Det är en välsignelse. Den sången ska få människor att reflektera. Jag har även skrivit en annan sång om barnen på gatan, Botenjaill, den handlar om vännerna från gettot. Jag tar även upp de unga som försöker fly för sitt liv genom att hoppa i kanoter som ska ta dem till Europa. Jag vill inte berätta mer för det är starka teman som kan inspirera andra.

Under tiden, vad ska du kalla albumet?
Jag har ännu inte något namn till skivan. När inspelningen är klar ska jag bestämma mig. Jag låter det komma intuitivt.

Vilka är musikerna som spelar med dig på det här albumet?
Det är nästan samma som jag har spelat med tidigare. De som gjorde succé med min senaste skiva, Moctar Wurie. Jag ska även jobba med George Kouakou som var med mig i början av min karriär. Dessutom ska vi arbeta med två nya arrangörer. Vi får ser hur det blir.

Du är en stor reggaeartist på Elfenbenskusten. Hur kommer det sig att du inte har slagit igenom internationellt?
Var sak har sin tid. Jag är troende och jag tror på ödet. Annars skulle jag ha skrivit kontrakt med Island Records, ett av de största. Vid den tiden var jag alldeles för ung och de som jag omgav mig med var ineffektiva. Dessutom framgick inte min känsla på skivan. Det jag står för idag har ändrats lite från förr.

Varför sa du inte ifrån?
De ville inte lyssna på mig eftersom tanken vara att producera ett internationellt album. När målet med skivan var att sälja i västvärlden tappade man bort känslan på vägen, det blev mitt straff. Efter det så släppte jag Treich feeling och på den återfinner man Ismail Isaacs musik.

Om du inte lyckas slå igenom internationellt tror du inte det kan bero på att du inte har varit tillräckligt engagerad?
Nej, det handlar inte om det. Jag är inte rädd. När jag är engagerad i något så kör jag på i full fart, jag gör aldrig saker halvdant. Om jag hade bestämt mig för att engagera mig i musiken hade jag blivit inspärrad direkt för jag hade vågat uttrycka hur saker och ting fungerar i välden. När jag vill slå till gör jag det och jag träffar mitt i prick. De som är öppet engagerade är oftast försiktiga, eftersom som jag är en som kör på med gasen i botten så var det bättre att inte engagera mig i detta. Man ska också känna till att det är lätt att engagera sig i musiken, svårare är det att lyckas skriva texter som når ut, det är inte alla som lyckas med det. Mitt beslut är att ta upp vad som händer i samhället. Ett stort engagemang innebär inte automatiskt att man lyckas. På Jamaika var Peter Tosh mer hängiven än Bob Marley men han blev inte berömd för det. Detta innebär att inom musiken är det inte bara talang som är viktigt det handlar också mycket om tur och tillfälligheter. Var sak har sin tid. Jag tror inte att man ska försöka påverka ödet. Man får inte blanda ihop talang och tur.

Du har varit artist i femton år nu men ännu inte fått någon guldskiva, är du frustrerad över det?
Nej, inte alls. Jag är troende. Tillfället har inte kommit ännu och jag vill inte försöka styra ödet. Titta på Salif Kéïta, han har sjungit i många år men det var först nyligen som han fick sin guldskiva för sin duo med Cesaria Evoria.

Vad är dina ambitioner med det nya albumet, det sjunde i din karriär?
Den här skivan är min näst sista. Efter denna ska jag göra en sista och sedan slutar jag med musik. När jag

säger detta tror folk att jag skämtar men det är allvar. Jag vill sluta efter denna skiva men det är många som har kontaktat mig och vill ha mig med i musikbranschen. Alltså avslutar jag min musikkarriär efter dessa två skivor

för att göra andra saker. Jag kan tänka mig att skriva låtar åt andra artister, men jag vill inte stå på scen mer. Jag kommer inte att fortsätta med show-business.

Är det för att du har tjänat tillräckligt med pengar som du vill sluta med musiken?
Nej. Livet består av olika steg och vid en viss tidpunkt i ens liv är det dags att gå vidare. Tiden är mogen för mig att hitta andra utmaningar. Det handlar inte om pengar, jag vill bara inte fortsätta på den här banan.

Slutligen tror du landet kommer att komma ur krisen?
Jag är optimistisk. Befolkningen är trött, politikerna också. Jag tror att nästa val kommer gå bra. Det som händer i andra afrikanska länder, t.ex. Zimbabwe skrämmer mig. Låt oss be och lita till Gud. Det kommer att gå bra.