ISMAEL AGANA : Alpha Blondys son kommer tillbaka
Ismaël Agana gjorde sig känd på den musikaliska scenen för första gången, med sin skiva ”The Day”. Det var 1995 i Elfenbenkusten, hans hemland.
Agana, (som egentligen heter Koné Alpha Ismaël) är född den 30 december 1972 och har alltsedan sin barndom badat i reggae samtidigt som han fått en av de mest rigorösa utbildningarna i den afrikanska traditionen. Han hängav sig först åt målning, fortsatte sedan till teater, där han spelade rollen som Jesus i ”Le Paradis infernal” (Det helvetiska paradiset), en pjäs av författaren och dramaturgen från Elfenbenskusten: Tiburce Koffi, som tog hem RFI:s Gabriel Germinet-pris 1996.
Han roade sig sedan med att göra några arrangemang åt några kompisar från kvarteret innan han gav sig på att försöka själv.
Efter några år och ett digert arbete släpper Agana tre skivor i Elfenbenskusten: ”The Day” 1996, ”Massif” 1998 och ”Patriote” 1999. När dessa tre opus inte får det mottagande han förväntat sig går han i exil i Frankrike med målet att förfina sitt musikaliska arbete för att verkligen lyfta sig till sina berömda föregångares nivå. Denna tidsödande kamp mynnar ut i hans första internationella album ”Le prix à payer” 2006, vilket är en blandning av musikstilar som roots, rock, reggae, jungle tolkat på franska, engelska, malinké och bété. Kort sagt: äkta ROOTSTEADY, hans nya koncept, identitet till hans egen reggae. Om han höll vad han lovade och lät släppa ”Le prix à payer” på den internationella marknaden, så lätr inte Internetvärlden med sin piratkopiering låta detta album med 10 titlar att klara sig bättre, ”en liten besvikelse” enligt hans sätt att se det.
Nu är Ismaël Agana i studion för att förbereda ett nytt album som han kallar ”Speed Ghodah” och som planeras att ges ut 2008. För honom är ”Speed Ghodah”, som titlen antyder, först och främst ett hyllningsalbum till den bortgånge artisten Tangara Speed Godah. ”Tangara var en vän, hans död har berört mig mycket. Han var en stor artist som Elfenbenskusten borde ha fått lära känna. Han måste hedras.” Genom denna berömda reggaeman från Elfenbenskusten kommer albumet att hylla afrikanska artisters skilda talanger: skapa myter. På så sätt kommer författare och tänkare som Bernard Dadié, Ahmadou Kourouma, Isaïe Biton Koulibaly, Pierre Ahendengué, fotbollsspelare som Didier Drogba, den nya växande politikerklassen som Martial Ahipeau, etc. att hedras.
Med denna plan räknar han med att spela in en del låtar av andra artister, för som han säger: ”Jag är av en anakronistisk natur. Människor ger varandra erfarenheter. Jag avskyr allt som lurar mig. Man måste hålla i minnet att det finns bra saker och dåliga saker. De bra sakerna pratar man inte tillräckligt om. Jag vill föra fram afrikanska myter på scenen. De har spelat en roll i vissa nyckelsituationer i Afrikas historia.”
Som en engagerad artist prisar han för övrigt ett afrikanskt samvete, för enligt honom måste man sluta tro att allt som är från Europa är bra. Afrikas verkliga problem är inte bristen på skicklighet, inte heller på kompetens, utan okunnigheten som brer ut sig. Man odlar ett fält med okunniga som utmynnar i ett helt systems sammanbrott, därav dominoeffekten. Det svarta Afrika måste lyckas dölja sina bekymmer, inte genom att importera lösningar utan genom att vara i totalt samspel med sin miljö. Traumatiseringen är mycket djup och vi rastafari befinner oss i ett andligt krig som på samma gång är ideologiskt. Vi måste tänka på våra förfäders kamp för att utplåna det onda. Jag är skyldig mig själv att inte ha något medlidande med förutfattade meningar och manin att dyrka det fatalistiska systemet.”
När han började sin karriär 1995 ville hans far, Alpha Blondy, inte att han skulle gå den vägen och påpekade följande: Lösgör dig mitt barn, saker och ting är inte likadana som på min tid. Du kommer hela tiden att bli påmind om att jag är din far. De som inte vet det kommer uppskatta ditt rätta värde. De som vet det kommer inte att kunna avhålla sig från att jämföra dig med mig. Gör det du måste och gör det bra!”. Agana som bevarar dessa ord som ett ledmotiv har alltid förlitat sig på den Allsmäktige som tjänar som kompass: ”Jag har alltid varit troende. Jag tror på livet. Och Gud är livet. Var och en har sin kanvas att bikta sig i. Min kanvas är livet.
Sålunda slutar inte Mannens son att arbeta. Utöver detta väntar han på sin dag. ”Jag säger att varje människa har sin tid. Konstnären måste vänta på sin tid. Man får aldrig sluta att arbeta. Allt är bara ett uppdrag. Av strömmen av spermier är det bara en eller två som kommer att nå ägget. Vid polerna finns det folk som betraktar mitt sätt att leva och handla. Allt är bara ett uppdrag. Mitt uppdrag anförtror jag åt den store Arkitekten. Jag är bara en bult i hans konstruktion. Han kommer att veta var han ska placera mig för att jag ska uppfylla mitt uppdrag. Om jag ska slutföra en uppgift ska jag göra det bra och inte ångra mig innan jag har försökt”. För att möta framtiden finns det bara en sak som är säker för Mannens son som hedrar ”Jahs son”: det som inte dödar oss gör oss starka, tror han.