”Efter oceanen” Eliane De Latours senaste film
För tio år sedan flockades de ivorianska åskådarna till biograferna för att se Bronx-Barbès i huvudstaden, och filmen slog besöksrekord över Titanic såväl i huvudstaden som i förstäderna. Men kriget har gjort att biograferna försvunnit från Abidjan… eller förvandlats till (skrattretande) fristäder eller också… Men den outtröttliga franska regissören Eliane De Latour tar till alla möjliga trick för att höja den afrikanska filmen till dess rätta värde. Med sin senaste film ”Efter oceanen” (officiell premiär i Frankrike den 8:e juli) har hon fått utveckla en annan strategi för att visa sitt mästerverk för invånarna i de populära kvarteren Yopougon, Abobo, och Koumassi och Port-Bouët, där den har visats i flera veckor.
Eliane De Latour älskar verkligen den svarta kontinenten utan att vara naiv, och i Frankrike har hon inte sin like när det gäller att berätta om det moderna Afrika, om Elfenbenskusten på ett sätt som är befriat från klichéer och afropessimism. Åtta år efter Bronx-Barbès, en tung och betydelsefull film om det vardagliga ivorianska stadslivet, tar sig Eliane De Latour an ett annat svårt ämne: De unga som försöker ta sig till Europa på jakt efter social framgång och som pressas av sina familjer. Invandringen, utan karikatyrer eller oseriösa klichéer (som man ser i vissa afrikanska filmer) är skildrat på ett utmärkt sätt.
SKAMMEN HACK I HÄL
I den här tygellösa filmen berättar regissören briljant om den äventyrliga resa som två vänner från Abidjan företar sig. En av dem, Otho skickas snabbt hem igen efter en hårdför poliskontroll i Spanien. Den andre, Shad – som är den fängslande och fantastiske Fraser James personifierad – kommer ända till Paris innan han återvänder till lagunen Ebriés stränder i Elfenbenskusten, utstyrd som en som ”återvänder till hemlandet klädd som en modern prins”.
Med stor ärlighet och mycket mänsklighet framställer Eliane De Latour ett spegelporträtt av två afrikaner som ger sig iväg för att jaga lejon, det vill säga, två vänner som blir illegala invandrare i Europa varifrån de en dag hoppas återvända som segrare. ”En krigare kan inte återvända utan villebråd” säger Otho, den förståndigare av de två, den som planerar och som alltid har sin ”föraning om sakernas helhet”. Annars utstår de skam och vanära. Likväl skickas Otho tillbaka till sitt hemland utan ett öre efter en hårdför spansk polisrazzia. Han vet inte om han ska skratta för att han åter är i hemlandet eller gråta för sin ofullkomlighet. Han fördjupar sig gradvis i funderingar som får honom att förkasta allt som har med västerlandet att göra för hans egen personliga erfarenhet av utvandring har öppnat hans ögon för den perversitet som finns i ett system som bara gynnar de vita.
Det är lätt att förstå hur mycket den här filmen betyder för Eliane De Latour och vilken politisk och sentimental investering hon har förlänat den. Kanske för mycket. Man kommer ut lite groggy av de vändningar som Shads resa till Europa är späckad med. De obestridligen mest lyckade scenerna äger rum på ivoriansk mark. Dialogen, som återger abidjanernas livfullhet, är en fröjd utan like. Regissören träffar mitt i prick: i ett samhälle där fattigdomen är endemisk alienerar och förvanskar behovet av pengar allt eller nästan allt. Otho, som har slängts ut ur Europa retas av sina vänner och förtalad av sin familj. Shad firas som en Messias vid sin återkomst, men han säger ingenting om hånet och förödmjukelserna han utstod i Europa, framför allt från sina afrikanska ”bröder” som etablerat sig i Europa.
Den med omsorg utmejslade dialogen driver ibland scenariot att snärja in sig, men gestaltningen är utan motstycke. Duon påminner om Fraser James och Djédjé Apali, en trovärdig men ojämn duo som tar allt utrymme i besittning i en film som för övrigt är mycket lyckad.
