Den här dikten handlar om hur en utlänning upplever sitt möte med hennes blivande främmande land.

« Möte »

Den första gång jag kom hit
till detta fjärran land,
då var det en decemberdag
det var ovanligt kallt och
otroligt blåsigt och mörkt .
Och det var nog så nedslående.
Jag lyfte min blick av
en tillfällighet och såg
tusentals av ljus i fönstren. –
ett sagolikt skådespel
var dessa mängder av
ljus i pyramidformer !
Jag drogs till dem som om de
vore magneter och de
vänligt bjöd mig in till dem.

Sen dess vet jag att bakom
vinter finns visst värme
att bakom mörkret finns ljus
att ljus är människors hjärta
som vill gärna dela med
sig det som de har och vill
visa sitt verkliga jag

Den första gång jag kom hit
ute var det då mörkt och kallt –
men varmt och ljust inne hos Dig –
Du mitt främmande land, Du
kan se så kall ut ,men
jag vet att du är så varm
och så fint inuti Dig.
Och din Adventstid och jul
är det mest glädjefulla
det mest levande
och vackraste hjärta som finns.