Chia Raïssa Gildemeister (artist, skulptris, installatör)”Afrikanska konstnärer bör absolut inte förneka sitt ursprung.”

Det är när jag sitter och surfar på Internet som jag stöter på en artikel om en ivoriansk artist som är bosatt i Tyskland. Jag letar snabbt upp hennes hemsida, som är helt och hållet på tyska, och ögnar igenom verken och min slutsats är klar. För en autodidakt tecknar Chia Raïssa Gildemeister mycket bra, hennes inspiration flödar över och hennes dukar är väl genomarbetade. Allteftersom vi samtalar via Internet förstår jag att hon är passionerad av det hon gör, och hennes verk kretsar kring kvinnan på en kontinent som fallit offer för mycket lidande. I denna intervju anmäler sig Raïssa som taleskvinna för alla dessa förtryckta och sårade kvinnor, som inte skulle kunna hitta någon bättre att föra deras talan än just Raïssa, autodidakt med examen från Efap (öa: Skolan för kommunikationsyrken).

Hur kom du in på konstnärsbanan?
Jag är en afrikansk artist, från Elfenbenskusten, och jag gör abstrakt konst, kollage, skulpturer och installationer. Att bli artist har faktiskt alltid varit en barndomsdröm. Jag fascineras av färger, saker… Mycket tidigt, vid tolv års ålder, förlorade jag min far. Alltifrån den stunden fick min mor ta hand om mig och mina två yngre systrar. Det var inte lätt med tanke på skolavgifter och alla familjeproblem i Afrika. Det är därför som jag aldrig hade kunnat bli konstnär i Afrika. Eftersom min mor lade ner mycket möda på att finansiera min skolgång hade hon förstås önskemål om vad jag skulle utbilda mig till. Med en gymnasieexamen i naturvetenskap borde jag läsa till läkare eller apotekare… Emellertid påbörjade jag studier i journalistik vid EFAP (Skolan för kommunikationsyrken) i Abidjan. För mig var det en kompromiss. 1998, när jag studerade vid EFAP, träffade jag min nuvarande man, som arbetade med utvecklingsbidrag i Elfenbenskusten. Några månader senare lämnade vi Elfenbenskusten för att bosätta oss i Worpswede, som är en internationell konstnärskoloni i Tyskland.

Var lärde du dig att måla? I Abidjan eller i Tyskland?
Jag kunde inte undgå mitt öde. Det var i Tyskland som jag lärde mig att måla. I början var det svårt då jag inte pratade tyska. Jag fick många vänner som var konstnärer och jag lärde mig att måla. Jag arbetade hårt. Jag är alltså autodidakt. Jag är otroligt förtjust i traditionella tavlor från Korogho i norra delen av Elfenbenskusten. Sedan tio år bor och arbetar jag alltså i Tyskland, närmare bestämt i Worpswede.

Vad vill du uttrycka med dina kreationer?
Med symboler för syner och tankar gör jag en ram för associationer, för att presentera en djupsinnig bild av människan och samhället. Med färger som jag blandar på ett särskilt vis, framhäver jag ett av världens viktigaste ämnen: Kvinnan. För kvinnan har inget enkelt liv, inte i Afrika och inte heller i resten av världen. Men, jag nöjer mig inte med det. Jag vill förändra attityder, så att människor kommer till insikt om alla problem som vårt Afrika brottas med idag.

Vad inspirerar Raïssa?
Jag är en afrikansk kvinna och kommer alltid att vara det. Det är faktiskt det som är min inspiration: färgerna, de afrikanska symbolerna, de afrikanska kvinnornas passion och smärta. De dyker hela tiden upp i mitt arbete. Och förstås kulturen och traditionerna, den afrikanska i allmänhet och den från Elfenbenskusten i synnerhet. Av kontraster som gjorts alldagliga av former, linjer och typiskt afrikanska objekt försöker jag påvisa alla möjliga känslor: rädsla, våldsamhet, misstro… För mig är det i själva verket ett samspel mellan jorden och naturen i Afrika som var och en av oss känner igen.

Vad tycker du om situationen för afrikanska konstnärer i Tyskland och övriga Europa?
De afrikanska konstnärerna är inte underutvecklade och de är inte heller primitiva. Afrikaner borde helt enkelt lära sig att tycka om sig själva och att köpa afrikanskt. Konsten bör vara en del av det politiska, sociala och kulturella livet för alla afrikaner. Artister med afrikanskt ursprung skulle på så sätt kunna få ett starkt fäste i Tyskland och även i Europa. Afrika bör ta

initiativet och vara stolt över sin potential. Afrikanska konstnärer bör absolut inte förneka sitt ursprung, om det så gäller traditionellt, modernt eller samtida. Det är också mycket viktigt att känna till att kvinnliga konstnärer har sämre utsikter än manliga även i Europa. Man kan fråga sig: Varifrån kommer underutvecklingen?

Hur bestämde du dig för vilket material du skulle arbeta med?
Jag har valt att arbeta med naturliga material som tillåter att man hela tiden kommunicerar med miljön. Människan måste förstå vikten av miljön för den är nyckeln till framtiden. Det är den bländande passionen av en artist som vill erbjuda sitt folk en möjlighet till en bättre framtid.

Vilken behållning vill du att man får av din konst?
När jag målar, tänker jag på alla de kvinnor som aldrig haft möjligheten att gå sin egen väg. På alla de som aldrig har varit oberoende, nämligen: slaveri, omskärelse, påtvingade giftermål… Därför är jag glad att vara ambassadör för alla de kvinnor i hela världen som fått utstå så mycket lidande.