Sidiki Bakaba talar om MECI Elfenbenskustens Hus för elever och studerande (MECI) Maison des élèves et étudiants de Côte d’Ivoire
Det här är en intervju vi hade med Sidiki Bakaba, generaldirektör för Kulturhuset i Abidjan efter han hade kommit tillbaka från några månaders uppdrag i Frankrike och USA och han berättar om resultatet av sitt uppdrag. Berätta för oss om de kontakter du etablerade för Kulturhusets del.
Ja, det är sant, jag reste till Paris för Kulturhusets del. Ibland, säger mina kontakter att jag borde komma tillbaka om en eller två månader. Allt detta är knutet till den situation vi nu lever i vårt land. Jag menar, vi måste skynda oss att komma fram till ett fredligt tillstånd för att vinna de som har förtroende för vårt land. 2008 har varit ett av de sämre åren enligt vissa personer. Andra tycker att detta år har varit ”ett halvt fikon och en halv druva”. Jag skulle snarare tala om det som det sista andetaget i en strid. Däremot är jag mycket optimistisk för de kommande månaderna. Det var först vid årets slut som man vädjade till mig att sätta upp en kulturell radio i Kulturpalatset.
Du menar vräkningen av de som bodde i MECI huset i Paris? Du som faktiskt var där, hur upplevde du denna situation?
Det var hemskt. Ja, jag var där eftersom jag bodde i närheten av detta hus, och jag hade stämt möte med en regissör nära MECI. Jag såg massor av människor omkring byggnaden. Därefter såg jag att familjer med väskor kastades ut ur MECI – huset. Trottoaren började bli full av madrasser; det var som en mardröm. Det var som det var mitt eget hus som höll på att tömmas. Det var också som en del av vår historia blev förhånad. När man är ung och reser till Frankrike, är det sådana platser man besöker. Det är som det var vårt eget hus. Vräkningarna var planerade. Men som boende där, hoppades jag att en lösning skulle kunna åstadkommas. Enligt min åsikt borde våra egna myndigheter ha kunnat göra något för att åtminstone bevara detta hus som ett museum. Det är ett hus fullt av historia. För övrigt, i dokumentären som jag skapar. ”Bada, alias mister Bad” gör en anmälan med följande ironiska ord ”Wa wue” (detta är slutet, i Elfenbenskusten Baoulé etnisk).
Vad var det som ledde till detta slut för de boende i huset?
Det var många orsaker. Huset var uråldrigt och saknade underhåll. Det var ohälsosamt, och flera gånger hade det hänt att bränder hade uppstått i lägenheter. Ibland genom olyckshändelse, men ibland var det avsiktligt. Elledningar hängde oskyddade överallt. Det var enorma risker i MECI. När allt kommer omkring, kanske det var bättre så. Istället för att höra att 30 till 50 av mina landsmän har dött av någon av dessa olyckor. Det var inte länge sedan som eld hade brutit ut i ett Malihus. De franska myndigheterna hade konstaterat att brandrisken hade varit stor. Det är trist att säga, att när jag förra året ville göra en film om MECI, blev jag avrådd av de boende där. De sa att om de blev utkastade, då var det mitt fel. Otroligt, det finns råttor överallt. Allteftersom MECI byggnaden åldrades mer och mer, slutade även moderniseringen av andra kvarter i detta område.
Så, din regissörsblick bestämde sig då för att göra en dokumentär av denna process?
Ja, just det. Jag bestämde mig att göra en dokumentär. Och jag kan nämna att jag har en medarbetare i detta projekt. När jag reste till Hollywood där jag förväntades skapa nya projekt om vårt Kulturhus i Abidjan, började han, med hjälp av en fransk kvinna, att ta en mängd foton som skulle kunna användas för att göra en fotoutställning här i Abidjan. Gudskelov, skylten där det var skrivet MECI har återfunnits. Här i Abidjan, med målaren Justin Oussou, ska vi försöka att ”odödliggöra” den återfunna skylten. Dokumentären som jag håller på med består av en serie av intervjuer och vittnesmål. Jag kommer att samla vittnesmål av några av våra äldre som har bott där och som fortfarande är levande.
Vilka är dessa äldre?
I vårt land presidenten själv, till exempel. Jag har kunnat filma hans två rum när han bodde i MECI huset. Utöver honom, finns det andra högre tjänstemän av hans generation som hade bott där. Det gör ont, men ni vet, när en läkare vårdar, ser han inte lidandet. Man måste erkänna att Elfenbenskustens medmänniskor har en styrka. Myndigheterna som evakuerade dem var hänsynsfulla. I deras ögon kunde jag se medlidande och förståelse. Vad som slog mig mest var att franska frivilligorganisationer kom för att hjälpa dem.
Du som var vittne till dessa händelser. Vad sa offren för dessa gärningar?
De sa att Elfenbenskusten var ett gästfritt land, och att de inte förstod denna orättvisa av franska myndigheter. Andra, veteraner som Mister Bad sa att det måste hända en dag eftersom vi har saknat ansvaret och respekten för detta hus. Om vi hade varit medvetna om att det här huset var fyllt med vår historia, skulle vi göra allt för att värna det. Hur det såg ut var helt oacceptabelt.
