Filosofiprofessorn Gaston Paul Effa visar i sitt sjunde verk ”Vi traditionens barn” hur ett Afrika insnärjt i sina traditioner hindrar individen att utvecklas och att leva.
Här är historien: Osele, den äldste sonen i en afrikansk familj skickas till Frankrike för att avsluta sina ingenjörsstudier. Något han lyckas lysande med. Men när studierna väl är avslutade stannar han i Frankrike, gifter sig med en fransyska och får två barn med henne. Men i slutet på varje månad skickar Osele sin lön till hemlandet, till stor förtvivlan för hustrun som har svårt att få det att gå ihop med sin lärarlön. Hélène, hustrun, blir så irriterad att hon slänger ut honom och mannen hamnar på ett härbärge för invandrare. Nu börjar han reflektera över vikten av traditionerna som säger att varje afrikan som lyckas ska bära hela det övriga samhället med utsträckta armar, särskilt om det har finansierat dennes studier.
Tvärs igenom sidorna i boken ”Vi traditionens barn” inbjuder Gaston Paul Effa till en inre och yttre resa där den unge berättarens ensamhet gör anspråk på att demontera traditionens vikt. Ilska, missmod och nostalgi är de känslor som uppfyller honom. Ilska då han håller sin familj i Afrika ansvarig för sin oförmåga att utvecklas i Frankrike, missmod eftersom han inte förstår traditionen som tar brödet ur munnen på hans egna barn och slutligen nostalgi då han med stor lycka kommer ihåg sitt liv i Afrika, de vackra landskapen, kontinentens mysterier.
Har man dock ”alltid fel inför traditionen” som den unge berättaren i boken säger med ironi? Är den afrikanska kontinenten så porös med seder och bruk som Gaston Paul Effa föreslår? Håller kontinenten Afrika fast vid traditioner som förnekar individen?
När man läser boken av filosofiprofessorn från Sarrebourg (Lorraine) märker man tydligt att författaren tar parti för det franska Afrika. Det är också nödvändigt och angeläget att afrikanska författare förstår att ingen skrift är oskyldig. Och att vi afrikaner inte kan låta våra fiender, då som nu, ha monopol på tanken, på fantasin och komma till Europa för att skicka pengar för att underhålla våra familjer i Afrika. För Paul Effa säger ingenting annat än just det. Han, som vid nio års ålder anförtroddes åt nunnor; och beskriver sig själv som det franska språkets ”slav”. För Gaston Paul Effas bok ger en känsla av Afro-pessimism. Känslan av att Afrika, sedan tidernas begynnelse, för evigt befinner sig i stenåldern. Att inget gott någonsin kommit från Afrika. Våra ögon dricker solens sken och besegrade förvånar de sig med att gråta. För, trots svårigheterna som är förenade med traditionen, med globaliseringen, finns det i Afrika människor som till vardags arbetar för en högre standard för kontinenten och som bara tänker på att förbättra denna utan någon utåtvändhet. Måste man påminna om det? Det som Paul Effa visar i sin sjunde bok är ett Afrika som inte kan klara sig utan sina utvandrade barn på en kontinent där de mestadels är förvisade till roller som tjänstefolk, diskare och individer som lätt blir utnyttjade. Det som Gaston Paul Effa föreslår afrikaner är att slita ut sina knän genom att knäböja för västerlänningar, så att de kan försörja sina familjer. Och en överlastad och överdådig stil kan inte dölja syftet med en förolämpande ovärdighet som inte gläder andra än de som är nostalgiska över en svunnen tid. Men måste Afrika alltid föra en ”magpolitik”? En politik där man sträcker ut handen mot ett västerland som inte tvekar att påtvinga det en nyliberalism vars ödeläggande inverkan består av inre kriser som krigen i Darfur, statskupperna i Tchad, matkriserna i Egypten och Abidjan. I själva verket är Gaston Paul Effa nostalgisk över civiliseringsmissionen.
Som stöd för minnet, låt oss komma ihåg att individen alltid har haft sin plats i Afrika. Men, enligt författaren, som talar om ett Afrika som han underskattar, kan inte afrikanernas räddning komma från annat än en slavsamverkan med ett föraktfullt västerland som inte gör annat än att exploaterar dess tillgångar. En sista desperat strid som endast får lättlurade stackare som är svaga för en svunnen tid (det franska Afrika) att applådera, ett kotteri med författarens vänner som endast söker efter samtycke hos dem som inte söker annat än det sensationella med Afrika. För, sanningen att säga, hör Gaston Paul Effas bok till de svartmålande samhällsskildringar som vissa människor vill ska vara sättet att porträttera Afrika.