Litteratur: Mabanckou, bildstormare
Efter att Barack Obama valts till USAs president förbereder sig Alain Mabanckou för att ”vända upp och ner” på de svartas liv i Frankrike med sin nya roman ”Black Bazar” (Svart röra)! Mabanckou , den kongolesiske författaren, tillika poet, romanförfattare, essäist och professor i litteraturvetenskap vid det ansedda UCLA (University of California, Los Angeles), har med sin eldiga och pigga stil lyckats tjusa och till sist bli känd – inte utan talang – i en litterär värld som hela tiden utvecklas. Mabanckou, som fått flera litterära priser, bland andra Prix Renaudot 2006 för sin roman ”Mémoires de Porc-épic” (En piggsvins memoarer), förbereder sig för att ge ut sin senaste roman ”Black Bazar” som beräknas komma ut i början av 2009. När han var i Paris i samband med förberedelserna för utgivningen av boken gav författaren en lång intervju till 100%Culture i vilken han tar upp de svartas uppträdande i Paris och på nytt tolkar de fördomar eller frågor som väckts om de ”svarta” i Frankrike i allmänhet.Hans föregående roman heter ”Verre Cassé” (Krossat glas).
Vad gör du i Paris?
Jag förbereder utgivningen av min nya roman hos Editions du Seuil; en roman med titeln ”Black Bazar”, som är ett slags förlängning av ”Verre Cassé”. Det blir alltid lite turbulens i mötena och mycket spring hit och dit. Att förbereda en utgivning är alltid intensivt men också mycket spännande!
Historien i ”Verre Cassé” fortsätter alltså efter den i ”Mémoires d’un porc-épic”.
Jag tror att det är en värld jag försöker skapa. Ni vet, när en författare skriver en bok försöker han alltid omarbeta det som han redan skrivit och skapat för att hitta den rätta vägen, de rätta orden och den rätta världen. Kanske blir ”Black Bazar” ett komplement till ”Verre Cassé” eller till ”Mémoires d’un porc-épic” i den mån jag står på verklighetens och de utslagnas sida eller i den mån fiktionen ger oss något överraskande. Jag tycker om att utgå ifrån verkligheten för att stödja fiktionen och inte att utgå från fiktionen för att stödja verkligheten.
För att få det att vattnas i munnen på dina fans kanske du kan berätta lite om vad man kan läsa i Black Bazar?
”Black Bazar” utspelar sig till skillnad från ”Mémoires de porc-épic” eller ”Verre Cassé” i Frankrike, i Paris populära kvarter i de 18e och 1a arrondissementen. Skillnaden mellan ”Verre Cassé” och ”Black Bazar” är att den senare handlar om ett slags kärlekshistoria mellan berättaren och en kongolesisk väninna och att kärleken sedan ”går i bitar”. Den spruckna kärleken gör att berättaren upptäcker en passion för skrivandet och börjar skriva en bok med titeln ”Black Bazar” och i denna bok iakttar han hur de svartas sätt att leva eller flyta ihop – om man kan säga så – med de vitas. Kanske försöker han tvärs igenom boken att på nytt tolka de fördomar eller de frågor som finns om kolonialismen, om samhörigheter… Många av de frågor som undergräver den svarta världen idag behandlas i ”Black Bazar”.
Om man ska tro dig är det den stora mängden svarta i det 18e arrondissementet och kring saluhallarna i det 1a arrondissementet som representerar den ”svarta röran”?
Röran i sig själv består av personernas originella liv och dessa personer liknar oss eftersom de går dit vi går. Jag menar baren Jip’s, nattklubbarna, diskoteken l’Alizée och le Cœur Samba i det 16e eller det 18e arrondissementet etc. Röran är alltså personer som följer den svarta världens ”färdväg” i Paris och sedan också begrundar den afrikanska marknaden vid Château Rouge och vid T-banestationen Château d’eau. På sätt och vis tror jag att vi på nytt behöver titta på invandrarnas villkor i Frankrike i dag. Kanske försöker jag också ta itu med en grundläggande fråga som existerar men som vi aldrig kommer att lösa: det är vilket slags förhållande vi afrikaner har till västindierna. Hur ser vi på västindierna och hur ser de på oss? Det finns något outtalat, ett slags rasism mellan dessa två grupper som man sällan påminner om. Det finns de västindier som förebrår afrikaner för att i samförstånd med stammens hövding ha sålt dem och det finns de afrikaner som säger att västindierna försöker bli som de vita och kallar afrikaner för barbarer. Deet är den här sortens konflikt- och rasismförhållande gör att vi ibland stödjer ett hat som till och med är starkare än det hat som en vit kan ha mot en svart.
Tänker ni inte, med er bok, röra om i såret med en kniv som man ofta säger?
Ja, det är sant, men om man aldrig löser detta problem kommer man inte att gå framåt och jag vet att ”Black Bazar” skulle kunna vara en bok som väcker debatt. Det märker jag redan när det gäller de första signalerna från den franska pressen. Men om man inte talar om sådana här frågor riskerar man att blanda ihop det som händer i USA med det som händer i Frankrike. De svarta i Frankrike är inte identiska med de svarta i USA. De svarta i USA har anlänt på samma väg, i samma båt, med samma historia. Det har genomlidit slaveriet och kommit fram till något man skulle kunna kalla ett ”folkförflyttningsland” som USA är i dag. Det betyder att när de utstår en orättvisa är det en orättvisa som angår hela den afro-amerikanska befolkningen. Men, de svarta i Frankrike har utsatts för olika prövningar. Det finns de som har kommit till Frankrike för att studera och som sedan har stannat; det finns de som har kommit till Frankrike för att de flytt sitt hemland av politiska skäl och de som gjort det av ekonomiska skäl; det finns de som kommit på grund av rörelsen SAPE (Föreningen för stämningsförhöjare och eleganta personer, redaktionens kommentar) för att genast återvända till sitt hemland. Identiteterna är alltså olika. Konsekvensen blir att när en orättvisa drabbar en del av befolkningen drabbar den inte nödvändigtvis hela befolkningen. På så sätt tycker studenterna, som har lagen på sin sida, att det inte är deras problem när man demonstrerar för de papperslösa och när man jagar en politisk landsflykting tycker de som är bosatta här att det inte är deras problem. Vad som kan mobilisera en grupp och forma den som en enhet, det är när vi drabbas av en orättvisa som angår vår hudfärg.Till och med under sådana förhållanden har jag märkt att de svarta i Frankrike inte är solidariska, helt enkelt för att inom gruppen svarta i Frankrike finns det också skillnader. Till skillnad från amerikanerna finns det bland de svarta i Frankrike västindier och afrikaner, och bland afrikanerna finns det de som kommer från väst, syd, mitten och norr. En västafrikan och centralafrikan har två helt skilda kulturer. Det finns de som är kristna, andra är muslimer; dessa religiösa skillnader är grundläggande då man kallar vissa hädare. Det finns alltså något outtalat. Författarens roll är att titta tvärs igenom alla dessa olikheter och, även om det kan skada gruppen, göra så att vi kan hitta vilken väg vi ska följa för att en dag skapa det som brukar kallas en svart gemenskap. Men frågan är åtminstone ställd.
För er är det alltså inte troligt att vi får en Obama i Frankrike snart?
I intervjun som jag ger åt Nouvel observateur säger jag att det är möjligt att det finns en svart Obama i Frankrike. Man får aldrig säga aldrig, för det sade man om Amerika. En svart president i Frankrike skulle kunna vara en möjlighet eftersom republikens president väljs främst beroende på den individuella vägsträckan. Obama har inte stigit i graderna för sin ras skull; han är en person som har förstått hur han skulle staka ut sin egen väg. Han har skaffat sig en mycket bra utbildning och han har positionerat sig så att han tog de politiska steg som behövdes. Nu betyder det inte att för att en person har lyckats träda fram kommer alla afro-amerikaner blir presidenter! Det är samma sak i Frankrike. Om det finns någon som röner exceptionell framgång och som inte tror att allt är omöjligt i världen, kommer den personen att lyckas till slut. Obama är ensam i sitt slag, för han har inte den typiska afro-amerikanska fysionomin. Han är mer afrikan, det vill säga hans far är kenyan och hans mor är vit, men afro-amerikaner är ättlingar till slavar. De kom alltså dit och hade inte någon direkt koppling till Afrika. Afro-amerikanernas Afrika är mytiskt, idealistiskt medan Obamas Afrika är visuellt, för man kan återfinna hans farmor. Ge mig ett exempel på en afro-amerikan som kan återfinna sin farmor i en liten by i Afrika; det finns inte. Obama är ensam om att kunna säga att min farmor bor i den eller den byn och min farbror bor där. Andra kan inte göra det.
När ska då boken komma ut?
Troligtvis i januari, men jag kan läcka ut att veckotidningen ”Jeune Afrique” (Det unga Afrika) har köpt några utdrag ur boken och de finns att läsa i deras januarinummer 2009.
Hur förklarar du att du efter juridikstudier återkommer till litteratur som du undervisar om på UCLA?
Jag tror att fördelen med juridik är att det leder till alla möjliga vetenskapsdiscipliner och för övrigt var många jurister författare: Victor Hugo tog en kandidatexamen i juridik, Alfred de Villiers och Balzac studerade juridik. Och ibland också långt ifrån juridik; Louis-Ferdinand Céline studerade medicin, Emmanuel Dongala studerade kemi så jag tror faktiskt att litteratur inte är en given disciplin. Man kan älska litteratur och vara ekonom, fysiker eller botaniker som Jean-Jacques Rousseau. Jag har alltid burit litteraturen inom mig och för övrigt tog jag en gymnasieexamen i humaniora och därefter studerade jag juridik, men jag har alltid skrivit och det är det som fick mig att åka till USA.
Vad var det som verkligen ledde in dig på skrivkonstens bana och framför allt vilken författare utmärkte sig så till den grad att du skriver så mycket?
Jag tror att vi alla har utsatts för inflytande av den franska litteraturen, men personligen är den som fängslat mig mest den latinamerikanske författaren Gabriel Garcia Márquez. När jag hade läst ”Hundra år av ensamhet” var jag förvånad över att se vilken norm en människa kan ha i anden för att få människor att fantisera på ett sådant sätt. Och sedan har vi Louis-Ferdinand Céline med sin skrivkonst. Kort sagt är det alltså dessa stora världskända författare som jag vänt mig till och som har gett mig möjligheten att överväga skrivandets konst och att växa litterärt. Sedan, när det gäller afrikansk litteratur var jag hänförd av ”L’enfant noir” (Det svarta barnet) av Camara Laye och så klart av Bernard Dadiés och Birago Diops sagor och sägner.
När man läser Alain Mabanckou anar man en ganska kraftfull akademisk stil till skillnad från Camara Laye och andra afrikanska författare. Kan man tala om en verkligt afrikansk litteratur i dag?
Det är svårt att prata om en afrikansk litteratur eftersom vi vet att Afrika består av fler än femtio länder och dessa länder kan man dela in i regioner och skrivkonsten är också olika varandra. Inom den afrikanska litteraturen finns det litteratur från Nordafrika, från södra Sahara etc. Man glömmer också att litteratur är en fråga om varje enskild författares bakgrund och temperament. Vi har inte alla influerats av samma författare; något som gör att jag tycker att det är intressant att Afrika har författare med olika känslighet, det vill säga de problem som Camara Laye, Birago Diop och Cheikh Amidou Kane brottades med inte längre är de problem som den unga generationen brottas med; därav denna explosion av afrikansk litteratur. Jag skulle till och med vilja säga afrikanska litteraturer hellre än afrikansk litteratur för att visa på våra kreationers rikhet och variation. Själv känner jag mig snarare närmre de latinamerikanska författarna än de franska vilka skriver mycket om sig själva och sina parisiska problem som praktiskt taget inte angår mig. När jag skriver ”Mémoires de porc-épic” tänker jag på de afrikanska sägnerna med ”dubbeln” på sätt och vis. När jag fortsätter med ”Verre Cassé” med historien om barer, börjar romanen i Kamerun och är förankrad där. När jag i ”Black Bazar” återkommer till de svarta väljer jag en annan dimension för att behandla den afrikanska dimensionen. För mig riskerar negern, som helt enkelt försöker tvätta av sig sin hudfärg, att bli utskrattad av de vita när han sätter sig till bords för att äta.
När vi nu pratar om afrikansk litteratur, hur förklarar ni att en kulturell institution som la Francophonie (Den fransktalande världen), skapad av afrikaner som Senghor, Bourguiba och Diori, politiserats och blir en västerländsk angelägenhet, även om det är en afrikan som leder den?
Jag tror det behövs lite omarbetning av la Francophonie när det gäller detta. Det är politiseringen av denna institution, som ibland blir skådeplatsen för politiskt spel, som är den stora frågan. Men jag tillerkänner institutionen makten att få saker att hända och att låta vissa kulturella evenemang att hållas. Det vi önskar är att den närmar sig problemen i de fransktalande länderna, att den främjar kulturen, att den sporrar skapandet och framför allt att hjälper till att bevara de afrikanska språken; för om ”Francophonie” säger att vi måste ”sudda ut” de afrikanska språken för franskans skull, då skulle det vara slutet för kulturen för de fransktalande länderna.
Är historierna som personerna i ”Verre Cassé”, som Typografen, Robinette, Typen på Pampers, upplever sådana som du själv varit med om eller som personer i din omgivning varit med om?
I allmänhet är det fiktion och det är det som är mitt latinamerikanska drag; jag älskar överdrivandet och karikatyren. I mina böcker tycker jag om att ha roligt när jag skriver och jag kan inte föreställa mig att skriva en dyster bok; och även när jag gör det är skrattet nödvändigt för att medicinen ska slinka ner. Det är alltså otroliga personer och jag har insett allteftersom att de existerar någonstans, att de har en verklighet som vi ser i vårt medvetande, vilket gör att romanen ligger mycket nära verkligheten.
I samma roman angriper ni lite grand våra afrikanska statschefer som är på jakt efter ära med fraser eller citat som utmärker historien.
(Skratt) Det är också en karikatyr av våra institutioner och ofta säger människor: ”kritisera inte era länder, man måste kritisera institutionerna”. Det har jag gjort på ett ironiskt sätt. Många regeringar i Afrika består ofta av enbart klaner eller familjer och det är dags att vi får demokratiska regeringar. I ”Verre Cassé” finns det stunder då jag ibland kritiserar saker och ting och i ”Black Bazar” är det ännu mer markerat eftersom jag tittar på historien om Kongo-Brazzaville, om det demokratiska Kongo. Med ett ord är den afrikanska världen som den är.
Av vad är historien om Kibandi, som har ett piggsvin som ”dubbel” i ”Mémoires de porc-épic”, inspirerad och vad motsvarar den egentligen?
Historien om ”dubbeln” är en inspiration från vår mytologi som man för övrigt återfinner i de flesta sagor och sägner från Afrika. De övertygelser vi har när vi dör existerar fortfarande och när vi föds, föds vi med ett ”dubbel-djur” som ska skydda oss eller med vilket vi begår de mest förlåtliga synder som finns. I denna roman har jag försökt återuppliva gamla uppfattningar som kanske till och med är grundläggande för de folkliga föreställningarna om det svarta afrikanska barnet. Jag hedrar alltså den muntliga traditionen.
Vad handlar egentligen ”Lettre à Jimmy” (Brev till Jimmy), ditt näst sista verk publicerat hos Fayard 2007, om?
”Lettre à Jimmy” är en essä som handlar om James Baldwins historia. Han var en afro-amerikan som försvarade medborgarrätten i USA och som dog i Frankrike. På ett sätt hedrar jag denne författare genom att skriva ett långt brev till honom.
Du som reser mycket och som känner till så mycket om Afrikas historia, vad behöver denna kontinent för att komma ifrån bakåtsträvande handlingar som statskupper och inbördeskrig?
Det som behövs är att kräva tolerans från statscheferna som styr oss, för vi befinner oss i en tidsepok då klarsyntheten bör vinna över ansatserna till diktatur. När den största makten i världen styrs av en svart person är det dags för de svarta som styr i Afrika att förstå att de diktaturer som de inrättar snarare drar skam över den svarta rasen än glädje. Det är deras skyldighet att ändra mentalitet och att förstå att det är folket som har makten och inte republikens president, och att det är folket som bör bestämma vilken president de ska ha och inte presidenten som ska bestämma istället för dem vad de ska göra. Jag tror att pedagogiken vinner till slut och att vi får de presidenter
som behövs för afrikanerna.