Krönika: Mental självständighet 2013

Fritt tänkande är en bristvara i dessa dagar, och framtiden tycks vilja se till att utrota det. Systemen är gjorda så att tiden för eftertanke blir mindre. Vardagens krav leder oss att ägna oss åt det tänkande som omger oss, våra liv och våra begränsningar.

Det samtida samhället tenderar att förakta tanken, det föredrar handling eller teknik. Organisationer och ledare använder sig alltmer av uttalanden om ordning och slogans som knappast låter folk bedöma själva och dra egna slutsatser. Som den store filosofen en gång sa: « En läxa väl lärt verkar mer effektiv än en äkta tanke ». Dessutom förbrukar vår livsstil all vår tid, dygnets tjugofyra timmar är inte tillräckliga. Eller, en tanke behöver mogna i lugn och ro, för att fördjupas och expandera.

Denna kvävning av eftertanken är allvarlig. Bara tanken tillåter oss att vara människor i full bemärkelse, att fundera på saker, att orientera oss i världen, förmågan att förundras av livet. Tänkandet är också ett av de bästa försvaren mot automatiserandet och fanatismen som ständigt hotar oss.

Det är viktigt att komma ihåg eller lära sig om det faktum att tänkandet är lika nödvändigt som uthållighet, lika viktigt som att tala. Tänkandet bidrar till att bekämpa den blinda tron som inte ger något förtroende till kommunikationen och som förkastar djupreflekterandet.

Det är sant att ordet ofta används för att lura och manipulera människan, ingen skulle drömma om att förneka det. Men vid sidan av dessa snedvridna och depraverade ändamål, har det dock en positiv roll av största vikt. Talet är motorn för eftertanke och är det som så att säga hörs, det utvecklar kritiskt tänkande och ger utrymme för mångfald.

När någon gång vissa människor faktiskt eftersträvar frihet, verklig demokrati, tar de sig tid att tänka eftersom en fullständig tanke leder till en annan, skapar en nation, en värld. När det är dåligt tänkt leder det också till mänsklighetens slut.

Så när experter och organisationer vill förlama oss, fjärma vår frihet istället för att vänta eller följa andra, låter vi oss bestämma själva. Ibland var vi tvungna att understödja, med rätta, behovet av samordnade och gemensamma åtgärder. Idag, eftersom vi alltför ofta glömmer deras värde och effektivitet, måste vi kraftfullt påkalla agerande och individuellt ansvar. 2013 kan bli året för eftertanke, det är en önskan, det är en dröm, det är ett måste!

Bra tänkt!