I Le Clézios fotspår.
Som planerat har J-M-G Le Clézio efter mötet i Älvkarleby hos Stig Dagermansällskapet
återvänt för att motta sitt Nobelpris. Ceremonin i Konserthuset följdes av bankett
i Konserthuset. Jag har valt att berätta om hans besök i Rinkeby, även kallad ”världens by”.
För denne inbitne nomad, som aldrig slutat genomkorsa all världens avlägsna länder, kunde ingen plats passa bättre än just Rinkeby. För där möttes han verkligen av hela världen i miniatyrformat; Rinkeby har ungefär 15000 invånare, men där talas inte mindre än 100 olika språk! Rinkeby, denna mylla med sin mångfald av olika kulturer och språk, med sitt vimmel av folk från världens alla hörn, är just en sådan miljö som ligger Le Clézio och hans humanism varmt om hjärtat. Beläget väster om Stockholm är Rinkeby en av Skandinaviens mest missgynnade förorter. Ändå är denna förort unik på mer än ett sätt: Där finns t.ex. ett bibliotek vars hela personal är mångspråkig. Dessutom har detta biblioteket sedan 18 år tillbaka en tradition: i denna lokal brukar man välkomna årets litteraturpristagare; Le Clézio bröt inte mot den traditionen.
I en festlig stämning, i ljuset av ett strålande Sankta Lucia, fick vi bevittna ett tåg av helt vitklädda barn . I spetsen gick Sankta Lucia i vit skrud och med en ljusstrålande krona av vaxljus på sitt huvud; gemensamt sjöng de alla högtidspsalmer. Vi får inte heller glömma de två brunklädda pojkarna som föreställde pepparkakor, sjungande ”Vi komma, Vi komma från Pepparkakeland…” en känd svensk barnvisa som ofta sjungs vid den här tiden på året och som nu åter väckte stormande applåder. ( Pepparkakor är en sorts bruna små kakor bakade med ingefära.) Sedan följde enligt programmet en välkomsthälsning till Le Clézio på inte mindre än åtta språk: turkiska, svenska, spanska, serbokroatiska, arabiska, franska, somaliska och romani.
Därefter kom ett mångspråkigt framträdande som barnen, dessa ”framtidens budbärare” hade gjort: en historisk exposé om Nobelprisets historia och med citat från alla aktuella pristagare och från de olika pristagarnas områden: kemi, fysik och medicin. Programmet avslutades med att barnen till en häpen Le Clézio överlämnade en från början till slut egenhändigt framställd och av dem själva illustrerad bok på cirka trettio sidor med Nobelpristagarens porträtt på omslaget där dessa ord av honom själv stod att läsa: ”Varje språk är en guldgruva”
Just det! Så sant! Men det här var inte allt. Ett annat mycket rörande ögonblick kom när
barnen överlämnade två hjälmar till Herr och Fru Le Clézio med orden: ”De är för att skydda era nobla huvuden när ni är ute och cyklar”. De orden utlöste hejdlösa skrattsalvor från alla de snälla barnen i den fullsatta salen. J.M.G. Le Clézio, med sitt outplånliga leende och med ögon som lyser av glädje och är nära tåras av beundran inför denna lilla miniatyrvärld, formulerar sin intensiva glädje med dessa enkla ord: ” Jag är mycket rörd”. Och det var han verkligen. Jag tyckte mig också märka en smula blyghet, en rest av det ursprungliga barn som fortfarande finns inom honom. Och vem blev inte rörd? Vi blev alla berörda! Och all den smittsamma glädjen omkring oss! Och så vackert med alla leenden från ansikten i alla kulörer från olika folkslag!
Så underbart att se alla dessa ansikten stråla av en outsäglig glädje! Med en sådan kulturell och mänsklig rikedom, borde, precis som Montaigne uttryckte det; ”inget mänskligt bli dem främmande”. Att växa upp i Rinkeby är att bli en världsmedborgare, en framtidens budbärare.
Tack alla barn! Tack den store Le Clézio! Tack Alfred Nobel! Tack Sankta Lucia för ditt glädjespridanden ljus!
Ursäkta alla barn i Rinkeby för att jag inte skriver ut era namn.
