Festival du film africain de Stokholm Det långa uppvaknandet av afrikanska filmer

Hör upp? Hör upp, alla Stockholmare! Från 4e till 15e februari, pågår den nionde afrikanska filmfestivalen i Sverige. Inför denna festival har innehållet utvidgats och nu finns ämnen, regissörer och filmproduktioner från alla fyra hörn av den afrikanska kontinenten . Se själv: Algeriet, Burundi, Kamerun, Egypten, Etiopien, Ghana, Nigeria, Senegal, Somalia, Tchad, Sydafrika, Tunisien, Zimbabwe. Dessutom har vi inkluderat filmer från länder med stora afrikanska minoriteter: England, Kanada, Portugal. Alltså totalt, sexton länder och inte mindre än 26 filmer för att lära känna, känna igen, upptäcka, skratta med detta ”bortglömda Afrika”.

Efter deras filmvisningar, har vi möjlighet att möta flera regissörer. Vi börjar då med Mahamat-Saleh Haroun från Tchad. Det är hans film ”Sex, Okra and salted Butter”, som kommer att inviga Festivalen den 4 februari, kl.18.30 på Sturebiografen, i närvaro av Dani Kouyaté, den berömde regissören och juryordföranden för Cinemafrica priset. Denna film handlar om en vardag i familjelivet i en invandrarfamilj i Bordeaux, (Frankrike); mamman lämnar den patriarkiske pappan för att bo tillsammans med en ej omskuren vit, ostronodlare. En sötsur komedi, fylld av skratt och allvarliga tema. Följande dagar visar regissören Alan Gomis sin film ”Andalucia”. Därefter kommer: Nadir Moknèche med filmen ”Délice Paloma”. Jean Pierre Lledo med filmen: ”Algeria Unspoken Stories”; King Anpaw, den f.d. skådespelaren som spelade vid sidan av Klaus Kinski i filmen «Cobra verde» av Werner Herzog, kommer nu som regissör av filmen ”No time to Die. Amor Hakkar, kommer som skådespelare och regissör till filmen ”The Yellow House”. Här spelar han papparollen till huvudpersonen. Regissören Darrel Roodt kommer med två filmer: ”Zimbabwe”, en talande titel eftersom detta drama handlar om aktuella problem i detta land, som HIV, till exempel; Den andra filmen ”Messie”, är en charmig historia om en liten herdinna som uppmuntras att gå till skolan av den nya läraren i byn; Haile Gerina kommer med filmen ”Teza” och Michael Raeburn med «Triomf»; Khaled El Hagar, även kallas den «egyptiska Almodovar» för hans passion för melodramer, visar oss «Stolen Kisses»;. Förmodligen den kortaste (sju minuter) ”kort filmen” på festivalen blir detta drama: ”Charcoal Traffic” av regissörerna Nathan Collet och Fatima Jibrell. En annan kort film är den här sagan om det goda emot det onda med titeln: ”Meokgo and the Stick fighter” av regissören Tebotto Mahlatsi; Skådespelaren, producenten, och regissören Akim Omotoso kommer med en elva minuter lång film ”Jesus and the Giant”; Rehad Desai visar oss två dokumentärer: ”Born into Struggle” och ”Bushman Secret”;

På Goethe institutet visas fyra intressanta dokumentärer följda av seminarier den 14 februari om ”Filmmakers against Racism”: ”Affectionaly known as Alex” av Dany Turken; och “Angels on our shoulders” av Andy Spitz; “Baraka/Blessing” av Omelga Mthiayane; “The Burning man” av Adze Ugah; Karim Dridi, efter hans framgångrika film “Pigalle”, kommer med en nya ”Khamsa”. ”Like a man on Earth” är den dokumentär som visas av Andréa Segre och Dagmawi Yimer; Att inte förglömma Binyam Berhane, som bor här i Sverige: Han ska visa sin film ”Scissors i November”.

Den här Filmfestivalen kännetecknas av att en stor del av regissörerna är kvinnor, och att det bland dem finns flera som redan är kända här i Norden; det finns också några som är kända i flera länder men som väntar på att bli upptäckta här. Oswalde Lewat-Hallade, till exempel, har redan lyckats med det. Kom ihåg hennes film ”Love during the war”. Hennes mod att göra en film om våldtagna kvinnor under kriget i Kongo var verkligen beundrande. Denna oförtrutna regissör kommer igen med en ny dramatisk dokumentfilm: ”Black Business” som utspelas i hennes eget land, Kamerun. Låt oss nu gå och se Katy Lena N’Diaye från Senegal och hennes framgångsrika dokumentär: ”Awaiting for Men”.

Och nu till Kudzai Chimbaira från Zimbabwe som bor här i Sverige. Vi känner henne som skådespelare och att hon många gånger blev belönad med priser för sina rollgestaltningar i olika filmer. Hon har huvudrollen i filmen ”Zimbabwe” av Darrell Roodt. Hon är också grundare av en ”Integrationsteatern” ett initiativ med syfte att befrämja integration; Térèse Prata, från Mosambik kommer med ”Sleepwalking land”. Producenten och regissören Frances-Anne-Solomon kommer med ”A Winter Tale”; Regissören Zina Sara-Wiwa är inte bara dotter till den kände nigerianska fortfattaren Ken Saro-Wiwa, hon är även grundaren av den multimedia firman ”Africa Lab”. Hon kommer med sin film: ”This is my Africa”. Fatima Jibrell från Somalia, är tillsammans med Nathan Collet, regissör till, det sju minuter långa dramat ”Charcoal Traffic”. Dessa 26 filmer visas på fem biografer, nämligen: Biografen Sture, Klara, Zita, Medelhavsmuséet och Goetheinstitutet.

Med detta urval ställer sig frågan: vilken av de redan fem nominerade långfilmerna ska vinna Stockholm Afrika Film Festival priset detta år? Vilken? Blir det den ”Sex, Okra and Salted Butter” av Mahatmat? Eller ”Teza” av Haile? Kanske ”Andalucia” av Alan Gomis? Eller ”Khamsa” av Karim? Och ”Triomf” av Michael? Men varför inte alla fem? Ja, mina damer och herrar, jurymedlemmar, varför inte skapa en hittills aldrig skådad, med andra ord, ett scoop i Festivalens historia genom att välja dem alla fem? Ex aequo! Just det!

Filmerna tar upp många ämnen: resa tillbaka till hemlandet, våld mot kvinnor, skolor, krig, yttrandefrihet, rasism. Vad som är intressant att observera är den afrikanska synen på Afrika. Vad som också är nytt är att en afrikansk kvinnlig regissör modigt behandlar farliga och allvarliga ämnen såsom våld mot kvinnor. Vid en orättvisa, väljer somliga att använda ord; andra vapen; andra sina pennor; en del genom demonstrationer på gator, osv. Här används filmen som verktyg och ett bra exempel på det är Oswalde Lewat-Hallade som visar sitt engagemang och kämpar mot orättvisan i sitt land genom filmen ”Black Business”. Många filmregissörer riskerar sina liv genom att behandla hittills ej behandlade ämnen i vårt Afrika av paradoxer, jag menar, det Afrika som vill vara modernt, men på samma gång vill behålla sina tabu. ”Stolen Kisses” av Khaled El Hagar är en av de filmer som avslöjar ”kyssens tabu”.

Afrikaner i diaspora njuter, till exempel av yttrandefriheten, men den som bor i Afrika har inte denna möjlighet. Frågan är alltså hur man upplever sin identitet när man tillhör diaspora? Vad är deras länk med den afrikanska kontinenten? Vad tycker de om allt vad som händer där? Debatterna blir säkert givande om det finns tillräckligt många som kommer. Alltså, kom alla! Kom så att filmen fortlever som den sjunde konstarten även i Afrika. Kom och aktivera det långa uppvaknandet av den både gamla och unga kontinenten. Vi hoppas att seminariet som äger rum på biografen Zita, som är organiserat av Afrosvenskarnas Riksförbund, och där Kitimbwa Sabuni är diskussionsledare, och söndagen 8 februari, kl.15, med titeln ”Vad är den europeiska identiteten?”, kommer att ge några svar.

Adresser till biograferna.
Sture, Birger Jarlsgatan, 41; tel: 08 678 85 48; www.biosture.se
Zita, Birger Jarlsgatan, 37; tel: 08 23 2020, www.zita.se
Klara, Kulturhuset, Sergels Torg: tel : 08 506 515 09; www.kulturhuset.se
Medelhavsmuseet, Fredsgatan, 2; tel : 08 519 55 0 50; www.medelhavsmuseet.se
Goethe Institutet; Bryggargatan, 12 A tel. 08 459 12 00
För ytterligare informationer om Festivalen, gå till www.cinemafrica.