Det afrikanska folkets kolonialhistoria tolkas på nytt av Brice Patrick Ngabellet
Brice Patrick Ngabellet hör till den nya generationen afrikanska författare som förenar tradition och modernism i sina verk. Hans allra första försök, som har titeln ”Le totem du roi” (Kungens totem), visar helt och fullt på det, Han jämför två kulturer: en afrikansk och en västerländsk.
Detta är ett sätt för författaren att på nytt tolka det centralafrikanska folkets kolonialhistoria. Man skulle kunna tro att Brice Ngabellet är nostalgisk över sitt hemland Kongo, men icke! ”I min bok betonar jag den underhållande sidan och jag försöker visa det egendomliga med jakten på ett föremål som en afrikansk kung förlorat. Det som gav honom all hans makt. För att göra det förenar jag förlöjligandet med humor i berättandet, och dessutom tar jag mig an väsentliga frågor kring kungariket Ki-Kôtas seder och bruk”.
Genom att åberopa riter och ritualer, symboler och övertygelser, som i grund och botten har hämtats från det afrikanska folket i allmänhet, handlar ”Kungens totem” om Ntalamoussa. En kung som är en respekterad och vördad men samtidigt fruktad av sina undersåtar. Det var den gode kungen som alltid fattade de goda besluten och vakade över sitt folk. Men allt blir stadigt sämre när slottsvakten Kouama, vid ankomsten av den förste vite mannen, av misstag överlämnar såväl ett lejonskinn, i vilket hela kung Ntalamoussas makt och mystiska kraft finns gömd, som en handfull jord som representerar en del av hans territorium. Legendre, europén, reser tillbaka med den värdefulla gåvan till sin kontinent utan att riktigt uppskatta gestens betydelse.
Boken handlar också om forskningsarbetet som professor Fritzs arbetslag, som består av tio studerande varav en är Odile Levachelier, ägnar sig åt, och som tar dem från Sorbonnes undervisningssalar i Paris ända till Centralafrika. Deras uppgift: att återfinna lejonskinnet och den handfull jord som den vite mannen tog med sig och att återbörda dem till Ki-Kôta.
I den här boken återvänder Brice Patrick Ngabellet till sitt ursprung samtidigt som han understryker drömmen om att skildra livet på landet i forna dagar med alla de symboler och gåtor som hör till: gifttestet (för att eftersträva rättvisa), nergifte (ingen ur bantufolket fick gifta sig med en pygmé), tron på andar och ockulta makter etc. Även om den här första boken har en stil som är föga sammanhängande, en text som förvirrar och personer som är svåridentifierade, måste man ändå buga sig för det här första försöket, som först och främst är ett identitetssökande genom huvudpersonen Odile Levacheliers dubba nationalitet – pappan är kongoles och mamman fransyska – och i hennes drömmar uppenbarar sig seder och bruk från byn som hennes pappa har förkastat.
