Cheick Fantamady Camara (filmare och regissör) ”Vi skördar frukterna av vår frånvaro av identitet”

Tystnad, tagning! Med kameran i högsta hugg upphör inte Shejk Fantamady Camara att förvåna, inte så mycket genom sin uppfinningsrikedom som genom de djupa budskap som styr hans filmer. Denne begåvade filmare, född i Guinea 1960, gjorde år 2000 sin första kortfilm ”Konorofily” som fick Fespacopriset 2001. Därefter följde ”Little John” och ”Bê Kunko” 2004 som vann priset för bästa nykomling vid Fespaco 2004.

Varifrån kommer din passion för film?
Passionen för konsten kommer mycket långt ifrån för varje människa. Att vara konstnär är en passion man föds med, det är en gåva att mitt land Guinea var ett mycket kulturellt land under revolutionen och eftersom jag växte upp under den perioden väckte det något som fanns naturligt i mig och det är det som fick mig att bli konstnär.

När man ser de flesta av dina filmer, däribland din senaste film ”Det kommer att regna över Conakry”, är det sociala engagemanget mycket starkt närvarande. Men du motsätter dig fortfarande att kallas en engagerad filmare …
Nej, men jag vet inte om man kan kalla mig en engagerad konstnär. Jag anser att detta att vara engagerad är att låta sig användas av en rörelse eller en grupp. Nej, jag ser mig inte som särskilt engagerad men om folk som ser mina filmer betraktar mig som sådan accepterar jag det. Jag skriver saker som berör mig, jag tycker inte om att tiga när jag har något att säga.

Är det ett erkännande eller en beskrivning?
Jag vet inte, jag säger och skriver bara det som berör mig.

Du visar i dem, på ett tydligt sätt, traditioner, religioner och afrikanska seder och bruk…
Ja, precis som du säger är det en stor blandning i den här filmen. Jag tycker att det är en social släktkrönika som rör sig genom alla komplexiteter i Afrika: den traditionella och religiösa sidan, det finns politik, pressfrihet och kampen för ungdomen. Den här filmen sammanfattar ett helt samhälle. Sökandet efter en identitet går lite som ett ledmotiv i filmen och är som filmens huvudspråk. Vi har låtit oss drivas med av alla dess kulturer, alla kolonialreligioner, som har kommit och hånat vårt beteende och till slut vet man inte vilken fot man ska stå på. Jag stoppar allt detta i samma korg för att försöka se, eller återfinna, min riktiga identitet.

Detta sökande efter en identitet kan man tydligt se genom de två huvudpersonerna i din film: Bibi och Keso, som inte kan älska varandra på grund av vissa traditionella och religiösa tvång som tränger sig på dem …
Jag beskriver där en obehaglig situation. Du vet att den riktiga afrikanska traditionen aldrig har opponerat sig mot kärleken mellan två människor. Det är muslimska och kristna religioners fel, det är de som har ändrat vårt beteende. Afrika har alltid varit fritt och demokratiskt och kvinnans plats där har alltid varit fundamental. Det är kolonisatörernas, islams och kristendomens fel och det är där vi är idag.

Alltså mot all form av religion?
Så kan man säga. I vilket fall har jag inget band till religion.

Troende visserligen men inte religiös. Verkligen inte (tillägger han med en mycket allvarlig min). Jag tycker att från det ögonblick jag accepterar denna så kallade spiritualistiska hand är det som om jag accepterade kolonisationen eller slavhandeln. Vi är den ras på den här planeten som flest har trampat på just för att vi inte har någon identitet. Och det är verkligen synd för oss.

Låt oss återvända lite grand till din film ”Det kommer att regna över Conakry”. Vad förklarar en sådan titel?
Att regna är som en metafor. Det betyder att röra, att tvätta alla dessa vanor, alla dessa religioner, alla dessa kulturer, alla dessa osunda saker som idag fått oss att driva vind för våg. Det är en titel som berör alla det afrikanska samhällets teman. Att man måste sluta att ta oss för en skock får.

Låt oss prata lite om film i allmänhet. Vad, enligt dig, är det som bromsar framväxten av afrikansk film?
Redan för att göra en film måste man ha resurser. I Afrika finns det inget sådant. Man kan inte räkna med stöd från staten idag för att göra en film. Man får vänta sjukt länge, efter att man har passerat olika utskott, för att man över huvud taget ska kunna göra en film på några få minuter. Det är naturligtvis ett problem. De afrikanska staterna ger oss ingen plats. Det finns sammanslutningar, hjälp för filmare, som t.ex. hos mig i Guinea, men det beror egentligen på vilket land man befinner sig i. De afrikanska staterna bryr sig inte om filmen, det är knappt ens att de tar med oss i beräkningen.

Det är för övrigt av den anledningen som de flesta afrikanska filmer får subventioner från väst …
Nej, det gäller alla afrikanska filmer. Jag känner inte till en enda afrikansk film som inte är subventionerad av väst. Det kanske finns någon men jag känner inte till den. Jag tror att vi absolut måste skapa en global struktur runt den afrikanska filmen. På de sättet skulle vi lyckas göra mycket stora saker. Men om vi alltid sitter med armarna i kors är det klart att den sista platsen alltid kommer att vara vår.

Vår intervju närmar sig sitt slut. Vilket budskap skulle du vilja att vi bar med oss från din senaste film ”Det kommer att regna över Conakry”?
Helt enkelt : Om du inte vet vart du är på väg, bör du åtminstone veta varifrån du kommer. Dessa ord summerar huvudtanken i filmen. Idag får man intrycket att vår kontinent varken vet varifrån den kommer eller vart den är på väg. Det räcker med att resa för att se hur Afrika uppfattas. Genom att ständigt resa med denna erfarenhet har jag upplevt den. Det är inte pessimism utan bara en realitet.