Ett bröllop som inte är
som alla andra
parbrigitte gacha
- Skapad i Stockholm
Vad är, enligt Er, kära läsare, det vackraste evenemanget som kan firas i en kyrka? ”Ett bröllop!”, skulle nog många föreslå. ”Ett dop!”, kanske andra skulle säga. Nåväl, båda har rätt. Det var i Högalidskyrkan, den enda kyrkan i Stockholm med ett dubbeltorn, som bägge dessa evenemang firades, och det var på samma dag, och i samma familj.
Först, vi kom alla i mycket god tid. Det var som om vi alla inbjudna hade i förväg kommit överens om det så att vi inte skulle missa en sekund av denna säregna högtid. Det är inte varje dag som man i en kyrka högtidlighåller äktenskapet av ett par från två så olika kulturer som Afrika och Europa.
Hur många var vi då vi gäster? Kanske 49, som antalet europeiska länder, kanske 54 som antalet afrikanska länder. Hur som helst, vi kom från olika länder och kulturer. Medan vi väntade på det blivande brudparet tog vi foton utanför kyrkan under en blyg sol, hälsande och lära känna varandra.
Nå, vilka var nu de hjältar vi väntade på den här dagen, den 14 juni, egentligen? Jo! Ni gissade rätt: Firmin Koto och Katarina Sahlin, som var hans tillkommande. Och så har vi förstås, för att fullända en triad, Noah, deras barn, som erbjöd sig för dop.
Kl.15.45.
Vi alla närvarande, vi tågar in och sätter oss i St Ansgarskapellet. Då plötsligt, ser vi dem komma in. Först, Katarina, den blivande frun, med afrikansk festklädsel och med en mestis-frisyr, dvs, en blandning av flätor och europeisk frisyr.
Hon är skön som en prinsessa, strålande lycklig i armen av den stoltaste pappa i världen, nämligen pappa Bernt Sahlin. Därefter kommer Firmin med mamma Koto vid sin sida: han bär också afrikansk festklädsel. Han är vacker och allvarlig som en afrikansk kung.
Nu börjar ceremonin med Aidas triumfmarsch. Prästen, en ung blond kvinna, välkommer oss alla. Sen kommer den stund alla väntar på. Prästen frågar Firmin om han vill taga Katarina till äkta maka.
Innan han svarar, kommer en grupp av fyra vänner och drar honom åt sidan. De försöker att övertyga honom att ändra sig och inte ta emot Katarina. Rådet från hans falska vänner tar bara en minut i anspråk, men den förefaller vara oändlig. Nästan bara de afrikanska gästerna har förstått att det är en afrikansk tradition att blanda sig i bröllopsceremonin. Det viktigaste är från vilken sida den blivande maken tar sina råd. Firmin lyssnar istället på sin inre röst, tittar mot den fru han valde, lämnar sina falska vänner och svarar prästen: ”Ja”. Ja, han tar emot hennes. Äntligen! Glada skratt brister ut!
Nu är det Katarinas tur att svara på denna kritiska fråga. Hennes dundrande och glädjefulla ”Ja” tilltalar alla närvarande. Och alla kameror blixtrar. Och den känslosamma tåren som grep den kärleksfulla mamman Koto förvandlas till tårar av glädje.
Firmin, Katarina et...Noah !
C’est le tour du bébé de se faire baptiser. Il est beau comme l’Innocence même. Il se laisse porter de main familiale en main étrangère. De main étrangère en main de la pasteure sans problème. Et quand celle-ci le baptise, il s’y prête volontiers comme s’il connaissait déjà les bien faits de l’eau bénite.
Och nu är det Noahs tur att döpas. Han är fin som oskulden själv. Han låter sig bäras från en släkts hand till en främmande hand; och därifrån till prästens hand utan problem. När hon döper honom, låter han sig handlas som om han redan kände vigvattnets skyddsförmåga. Det är inte av en slump att Noahs andra namn är ”Sol” i pappans dialekt. Han bär bra sitt namn. Vi, gäster, vi bekräftar att den här familjetriaden är lycklig utom like.
Nu är ceremonin i kyrkan avslutad, och nu börjar den andra akten, och den börjar med vår färd till Bröllopsmiddagen i Etnografiska Museets restaurant.
Kl.17.
Vi är ute. Solen är nog tillräcklig för att ta bra och fina bilder av det nya paret och det nydöpta barnet tillsammans med vänner och släkt.
Det här bröllopet vill hålla sin egenart till slut. Beviset är den miljövänliga bilen som ska ta det nya paret till Djurgården. Kanske finns det bara en sådan i hela staden. Den är unik i våra ögon. Vi hade alla bevittnat Firmin och den strålande leende Katarina gå in i det egendomliga fordonet, sedan, vi gäster gått in i den stora bussen. Vi följer parets fordon som lämnar Högalidskyrkans höjd i Södermalm, korsar Gamla stan, Östermalm som är alla fina delar av Stockholm. Fortsätter till Djurgården, som är den finaste parken i stan och där ligger Etnografiska Musset, vårt mål. Och i detta museum finns restaurangen ”Babajan”.
Har jag berättat att under hela färden, strömmade människor som tidvatten längs Skeppsbrokajen och Strandvägen? Och att man hälsade, applåderade och gratulerade det nygifta paret i deras främmande fordon som åkte medvetet med snigelhastighet?
Kl. 18. 15
Efter att ha blivit serverade en välkomstdryck med exotisk frukt visar hovmästaren oss vägen till matsalen. Det är inte svårt att hitta våra platser eftersom våra namn är markerade. Maten? Ett kalas, i form av en mångkulturell byffé där man kunde finna mängder av välsmakande rätter.
Därutöver blev vi ”serverade” både roliga och rörande vittnesbörd om det nya paret. Först var Pappa Sahlin, en imponerande man som avslöjade med en oemotståndlig humor olika karaktärsdrag av det barn, och flicka som var Katarina: antikonformist och inte rädd för det främmande, t.ex. hon var redo att resa till fjärran länder. En annan komplimang kom från hennes stora syster som sa att med alla sina resor och erfarenheter var Katarina den verkligt äldste av de två. Sen kom hennes långe, lille bror som erkände att Katarina alltid varit som en modell för honom och att hon en gång varit pianist och spelat på Skansen.
På Firmins sida: Hans söta syster, som kom från Paris med sin make, sjöng en låt som hon komponerat för Firmin. Det var så vackert att man kunde gråta av glädje.
Men det var inte allt. Är det möjligt att ha en fest utom musik? Otänkbart! Alltså, redan under aperitifen, uppträdde en dansös som konstnärligt visade hur en orientalisk magdans skall dansas. Efter maten, spelade en band från Kongo. Verklig afrikansk musik. Som utrotade alla våra hämningar och blygheter. Vi dansade tills sent. Så var det, det här oförglömliga bröllopet mellan Firmin och Katarina.
Sedan följde smekmånaden, och den ägde rum i en charmig by någonstans i Jämtland, hemma hos Katarinas farföräldrar. Firmin erkänner att han där lärde sig en ny passion: att fiska. Nu är de tillbaka i sitt hem i Stockholm, just i tid för det nya 100pour100culture numret innan den börjar längta efter sin favoritchefredaktör.
Välkomna tillbaka och vi gratulerar er båda hjärtligt.
