CLAUDY SIAR (Radioprogramledare): Afrika har något starkt och mänskligt att försvara på kulturens och musikens område
par atse n'cho de brignan (övers. Helena Pechan)
- Skriven i Paris
Claudy Siar definierar sig själv som ”Afrikan från Karibien, född och uppvuxen i Frankrike”. Han är radioprogramledaren som alltid har kämpat för ett rättvisare samhälle. Tack vare succén med sitt program ”Couleurs Tropicales” (Tropiska färger) på RFI spelar han en stor roll i Afrika där han för ett flertal strider. En av dessa strider, som var nära att kosta honom jobbet på Radio France Internationale, var när han tog ställning genom att kritisera sitt hemland Frankrike i krisen i Elfenbenskusten. Han är skaparen av zouké-décalé, ett koncept för att föra folk och kulturer från Afrika och Karibien närmare varandra. Vi träffade honom på hans kontor i Paris för en intervju om vissa bestämda frågor.
Claudy Siar om sitt första radio- och TV-program
Mitt första radioprogram var i januari 1983 på TROPIC FM. Eftersom jag på den tiden tyckte om afroamerikansk underhållning och bilar spelade jag afroamerikansk musik och pratade om bilar. Kort sagt var det det fånigaste radioprogrammet på FM-bandet. Jag förstod det ganska fort och jag tror bara att jag gjorde ett program på det viset. Sen sa jag till mig själv att för att göra jobbet behövde jag lära mig grunderna och börja från början. Så följande år befann jag mig på Europé 1 som assistent.
Det första TV-programmet var den 30 oktober 1988. Jag ledde musikprogrammet på France FR 3 på den tiden (idag France 3) varje söndagsmorgon. Jag pratade om musik från Afrika och från franska besittningar. Programmet hette Latitude.
Claudy Siar om RFI
Allt började den 13 mars 1995 så jag har alltså varit här i 13 år. På den tiden anade jag så klart inte att jag skulle hamna på RFI för jag var fortfarande på France 3 och på samma gång på M6. Trots att jag hade sökt tjänst på RFI trodde jag inte att denna kanal skulle tilltala mig. Jag ville vara på Afrika No1. Många franska programledares, producenters och journalisters dröm är att vara på kanske France Inter, RTL, Europe 1 eller nåt sånt. Men för mig var drömmen Africa No1, det vill säga en afrikansk radiostation där jag skulle kunna tala till hela kontinenten. Till slut blev det inget med Africa No1 och två veckor senare ringde de från RFI och förslog att jag skulle leda programmet Canal Tropical.
Claudy Siar om Tropiques FM
2000-talets ”Tropiques FM” är vår egen skapelse. Men det fanns också ett 1900-talets ”TROPIC FM”, dvs mellan 1982 och 1992, vilket var närbesläktat men samtidigt inte har något alls att göra med det vi gör nu, vilket vissa vill göra gällande. Vi återanvände namnet ”Tropiques FM” men ändrade på stavningen. Vi vill påminna om förutsättningarna för radio som kommer från franska besittningar och afrikaner i huvudstaden. Dagens ”Tropiques FM” är, även om den till stora delar försvarar fransmän i besittningarna, ett radioprogram som är öppet för dem med afrikanska rötter såväl som för världen in övrigt. Jag tror att vi verkligen har skapat ett program som låter var och en få ett utbyte av och bära fram sin kultur, och inte leva som om den vore en ghettokultur. Med andra ord är det ett program, med ambitiösa programledare, som försöker erövra världen. Det är inte frågan om att bara bjuda in folk från Afrika, La Réunion, Västindien eller Guyana till detta program, utan folk som är med där det händer, de som utgör det franska samhället och de som får jorden att snurra och som har samma synsätt som vi.
Claudy Siar om Couleurs tropicales (Tropiska färger)
Jag visste inte vad detta program skulle bli. När jag ställer mig den frågan tänker jag på programmets namn. Från början ville RFI:s ledning på den tiden att vi skulle behålla CANAL Tropical och så klart ville inte jag det alls. Helt enkelt för att Gilles Obriger hade skrivit magnifika sidor med afrikansk musik och viktiga sidor för RFI och jag tyckte att vi också var tvungna att skriva en ny sida, göra nya saker, alltså ge detta musikprogram en ny identitet. Eftersom jag ville sätta musiken i en social och politisk kontext behövde vi verkligen ett annat namn. Men inga namn som jag föreslog på den tiden passade för de ansågs vara för ”Parisiska”. En kväll när allt verkade hopplöst fick jag plötsligt en idé och kom på ”Couleurs tropicales” vilket accepterades av André Larquie som var chef då. I slutändan är kanske namnet inte så viktigt utan det som betyder något är innehållet – inte utsidan. Det innehåll vi alltså gav programmet, och också namnet, är inget exotiskt. Det är inga vackra flickor som kommer med musik från solen. Det finns en politisk dimension i Couleurs Tropicales som gör att detta namn som kan verka lätt från början inte allt är det.
Claudy Siar om sången
Det har hunnit bli fem album redan. Det första ”Rebel” kom 1990 med SALINES, min grupp. Det andra albumet kom 1991: Génération Consciente (Den medvetna generationen). Det tredje är ”Tant de combats à mener (Så många krig att utkämpa). Det fjärde ”Trouver sa route” (Finna sin väg) kom ut i slutet av 1999 och så konceptalbumet ”zouké-décalé” som är det femte albumet och som kom 2005.
Claudy Siar om ”le zouké-décalé”
Konceptet zouké-décalé innebär två saker: för mig har le zouk blivit en sorts afrikansk musik och coupé-décalé har blivit karibisk musik. Sedan tycker jag att man genom musiken skulle kunna göra så att folken i Afrika och deras diaspora närmade sig varandra, för slaveriet och koloniseringen har gjort mycket ont för att separera oss och för att säga: ”Afrikaner kan man sälja och de där (Västindierna) de är ingenting, de är avfall. De är bara handelsvaror”. Alltså är det vår uppgift att genom musiken se till att alla dessa lögner inte längre finns i vår vardag, i vårt sätt att tänka och fungera tillsammans med andra. Jag tycker att dessa två ord (zouk/coupé-décalé) väl skulle kunna förenas och att coupé-décaléartisterna skulle kunna byta med zoukartisterna och vice versa. Det finns politik i detta koncept förstås.
Claudy Siar om politik
Jag är politiskt engagerad som alla är, det vill säga genom att ta ställning, genom att säga vad jag tycker och genom att engagera mig. Men jag är inte politiskt aktiv. Mina åsikter lyser igenom i de intervjuer jag ger eller i mina ställningstaganden i radio. På det sättet tog jag tydligt ställning i krisen i Elfenbenskusten när jag blev avstängd två gånger från RFI. Det var ambassadören på Mali som begärde det eftersom jag hade tagit ställning för Elfenbenskusten genom att förklara att Frankrikes hållning var oacceptabel för Elfenbenskustens folk likväl som för mig som fransman som kunde kritisera mitt land. Om det finns ett undantag som bekräftar regeln är det verkligen Elfenbenskusten. Där gick jag till botten med saker och ting för det var verkligen för mycket.
Claudy Siar om Génération Consciente (Den medvetna generationen)
Det är ett album som kom ut 1991. Rörelsen finns fortfarande kvar med några kompisar varav en idag är ekonomijournalist i San Francisco. Med Génération Consciente hade vi lust att förändra världen. Idag har det blivit en organisation som ordnar Frihetsmarschen den 10 maj 2008 i Paris. Den är för att minnas slaveriets avskaffande, men inte bara slaveriet, utan för att sätta fingret på det som inte är bra i det franska samhället såsom diskriminering på grund av hudfärg, kön, politisk eller religiös tillhörighet och liknande. Även om slaveriet inte finns idag har det tagit en annan form i etnisk och social diskriminering. För mig är Génération Consciente framför allt ett sinnestillstånd i vilket en stor del unga och mindre unga i Afrika, Karibien eller här i Franskrike befinner sig.
Claudy Siar om rasism på arbetsmarknaden
Det finns rasism till och med i ett sånt yrke som mitt. Eftersom det är människor som har en viss utbildning som utvecklas fastän de ibland redan finns i detta yrke är det alltså saker som inte sägs utan som märks på andra sätt. Och man ser verkligen en viss representation av svarta, nordafrikaner och asiater i medierna: det är en latent rasism. Om man ser att man i fransk politik inte kan sätta svarta i främsta rummet är det klart att det finns rasism med i spelet. För detta hittar de (fransmännen) alltid förklaringar som olikhet och annat för att dölja saker och ting, men vi ser det inte så och andra upplever det inte på samma sätt som vi. Ytterligare andra, från populära kvarter, upplever det ännu mer våldsamt. Till allt detta kommer likaså etnisk diskriminering.
Claudy Siar om afrikanska artister
Det är svårt för du ber mig jämföra en hel kontinent med individer. För mig är Afrika verkligen en av de platser där artisterna inte bara har mest talang (för det säger ingenting) utan också de som är mest närvarande i människors liv och vardag. Deras sånger är bärare av det som livet består av, det vill säga glädje, sorg, tårar, revolter och folkets ilska. Och det känner jag inte till på någon annan kontinent. Den svarta amerikanska musiken har blivit en sådan business så att de (mestadels afroamerikaner för övrigt) är beredda att sjunga om vad som helst för att tjäna pengar. De berättar om sina parningslekar, de förolämpar sina mödrar i sina sånger, de pratar om vapen och våld och slutligen visar de sina kvinnor som prostituerade i sina videor, kvinnor som vräker sig över dem. Dessutom har de alltid tjusiga bilar för att visa överdådet av pengar, även om jag också tycker om tjusiga bilar (skratt). Det är därför jag säger att Afrika har något starkt mänskligt att försvara på det kulturella och musikaliska området. När jag ser att man ibland ger efter för sådant är det ett problem för mig.
Claudy Siar om kvinnor
Jag har två döttrar som är nästan 11 och 15 år. Jag har haft kvinnor i mitt liv och jag har haft framgångar och motgångar som alla män.
